Sida 404
Upptagningen inträffar i Skåne i Okt. och bör uppskjutas så länge som möjligt, ty betorna tilltaga alltjämt i vigt och sockerhalt under denna månad. Till upptagningen hör ej blott upplyftning ur jorden med tvåhornig stålgrep eller med s. k. »betlossare» utan äfven »nackning» (den gröna »nackens» afskärning) och bortrensning af vidhängande jord. Derefter forslas betorna direkt till fabriken eller nedläggas på fälten i jordtäckta stackar för att först senare på vintern levereras till fabriken. Den i Sverige mest odlade varieteten är Kleine Wanzleben. Man plägar utså 25 kg. frö pr har. Skörderesultatet kan i medeltal anses vara 30 ton per har, men på någorlunda god jord bör man uppnå i medeltal 35 ton, och på Alnarp har medelskörden under 24 år (1870–93) varit 40 ton. Högsta betskörden vanns år 1890, då medeltalet af 35 hars skörd var nära 53 ton. Omkostnaderna, inberäknadt åkerjordens bearbetning, frö, betornas forsling till fabriken och arrende för jorden, beräknas uppgå till 250, högst 400 kr. per har (deraf för handhackning och gallring 25 à 40 kr., för upptagning 50 à 100 kr. och för konstgödsel 100 à 120 kr.). Betodling är en mäktig häfstång för jordbrukets höjande. Det uppfostrar jordbrukaren till flit, noggranhet och omtanke, medför en rikare afkastning af sädesgrödor och befordrar en mera intensiv ladugårdsskötsel väsentligen genom att i den från fabriken återförda s. k. »betmassan» lemna tillgång på ett utmärkt saftigt och billigt kreatursfoder. Äfven, en annan biprodukt, »melassen», har man börjat använda till utfodring af husdjur. Efter några års betodling i en trakt har åkerbruket liksom med ett slag höjt sig i betydlig grad. Fälten bära från ogräs rena, rika skördar. Betodlingen ger rik arbetsförtjenst ej endast åt arbetsfolket i orten, utan äfven åt den fattiga befolkningen i närliggande magra skogstrakter. I Sverige kommer årligen omkr. 1/4 mill kr. arbetare till godo å hvarje sockerfabriksområde, dels vid betodlingen, dels vid fabriken. Derjämte må framhållas, att sockerbetsindustrien skaffar betydliga frakter åt jernvägarna och arbete åt mekaniska verkstäder samt i öfrigt gifver lyftning och väckelse i många hänseenden.
Foderbetan skiljer sig i allmänhet från sockerbetan deri, att den växer till stor del ofvan jord och afsätter mera qväfvehaltiga ämnen, särskildt i de öfre delarna af pålroten, under det att sockerbetan måste vara täckt af jord ända upp till bladrosetten, för att sockerbildningen må befordras. Till foderbetan kan man gödsla starkare med stallgödsel och andra qväfvehaltiga ämnen. Den går väl till äfven på den humusrika jorden och kan gifva ännu högre afkastning i qvantitet än sockerbetan. På Alnarp har afkastningen i medeltal under 24 år varit 51,6 ton per har och uppgått ett år till 73 ton. Den lemnar ett mycket godt kreatursfoder. Af varieteter, som numera odlas i Sverige, mest i de sydligaste provinserna, märkas de mera tappformiga, långa sorterna elvetham, red mammouth, long yellow samt de mera korta, cylindriska, runda eller tallrikformiga sorterna golden globe, golden tankard, Eckendorfer, Oberndorfer m. fl., hvilka ägna sig för den styfva lerjorden.
Redan år 1747 påvisade den tyske apotekaren Marggraf, att man kunde framställa kristalliserbart socker ur rötterna af betor, och i slutet af samma århundrade gjorde man i Frankrike försök att ersätta det dyra rörsockret med hvitbetssocker. Men de upprättade fabrikerna, som tagit fart under kontinentalsystemets skydd, gingo under med detta systems fall (1814). Under förra hälften af 19:de årh. uppväxte dock i mellersta Europas land hvitbetssockerindustrien på nytt, efter hand som man lyckades frambringa mera sockerhaltiga varieteter af hvitbetan samt fullkomna metoderna för sockrets utbringande. Till framgången af denna industri bidrog kraftigt det skydd, som den inhemska odlingen fick genom höga tullar på rörsocker. Sålunda voro i Tyskland unrder »kampanjen» 1839–40 redan 152 fabriker i gång med en produktion af 12,650 ton råsocker. Och under de femtio derpå följande åren har produktionen af hvitbetssocker gått framåt med jättesteg, så att flere europeiska land haft betydliga öfverskott till export. År 1889–90 öfversteg sockerexporten importen i Tyska riket med 740,000 ton råsocker, i Österrike-Ungern med 411,000 och i Frankrike med 235,000 ton. Äfven Belgien och Ryssland kunde exportera socker. Under tiden hade socker-halten i betorna stigit betydligt och fabriksdriften förbättrats. Så t. ex. utgjorde i Tyskland sockerutbytet (»rendementet») 1839–40 endast 5,75 proc. råsocker af de afverkade betornas vigt, men 1890–91 12,42 proc. (1,320,000 ton råsocker af 10,630,000 ton betor). Första förslaget att odla hvitbetan i Sverige och att deraf framställa socker väcktes af hofmarskalken grefve N. C. Barck. Ett af honom 1836 bildadt bolag inköpte ett mindre raffinaderi i Malmö och odlade hvitbetorna på ett par af bolaget förvärfvade mindre egendomar i utkanten af staden. Detta företag lär snart hafva afstannat i likhet med ett annat sådant, som kom till stånd år 1839 i Lund och fortgick med dåligt resultat ett par år. Hela dess kapital var 24,000 kr. Något längre existerade en hvitbetssockerfabrik i Landskrona, nämligen från 1838 (?) till 1845, hvarefter den fortsattes som raffinaderi. Men 1853 upptogs, på initiativ af den energiske direktör J. Tranchell, hvitbetsodlingen vid Landskrona på nytt och fortgick der med vexlande påföljd. Betafverkningen, till en början endast 3,000 ton, steg 1866–67 till 15,500 ton, med ett utbyte af 6,4 proc. råsocker. En ny hvila fick dock denna fabrik år 1875, då en eldsvåda öfvergick densamma, och sanitära hänsyn hindrade fabrikens uppbyggande på den gamla platsen. År 1869 börjar en ny rad af försök med hvitbetsodling i olika delar af Sverige. Det byggdes nya fabriker å Inedal vid Stockholm (1869), i Arlöf i Skåne (1870) och vid Halmstad (s. å.) samt vid Vadstena (1873) och vid Ljung i Östergötland (s. å.). Efter högst fyra års tillvaro gingo dessa fabriker under, så när som på Arlöf, hvilken lyckades hålla sig uppe, tack vare gynsamt klimat, framstående jordbruk i nejden (i främsta rummet Alnarps lantbruksinstitut) och det goda föredömet i hvitbetsodling från det närbelägna Landskrona. På grund af den vid Landskronafabriken växande sockertillverkningen fann 1869 års riksdag skäligt att bestämma en tillverkningsskatt å den inhemska sockerproduktionen att utgå med »en femtedel af gällande tullsats å
Källa: Project Runeberg ·
