Sida 491
ej utan framgång täflade. Bland hans romaner må det vara nog att anföra Le format colonel (1872), La vieillesse de M. Lecoq (1878; »Lecoqs sista bragd», 1879), La main coupée (1880: »Den afhuggna handen eller nihilisterna i Paris», 1881) och Marie Bas-de-lain (1889; »Strump-Marie», 1890). B:s reseskildringar Du Rhin au Nil (1876) spela likaledes på den sensationella strängen.
Boisot, Lodewyk van, herre till Ruart, holländsk amiral, var en af Nederländernas ryktbaraste män i frihetskriget mot Spanien. I Jan. 1574 vann han med underlägsen styrka en fullständig seger öfver den af 75 fartyg bestående spanska flottan vid Reimerswaal i närheten af Bergen op Zoom. S. å. sprängde han en stor flotta på Scheldefloden emellan Lillo och Callao; 11 fartyg jämte amiralen togos, 4 råkade på grund och resten lyckades rädda sig till Antwerpen. Europeisk ryktbarhet vann han, då han efter dammarnas öppnande förde sin flotta fram emellan träd och hus öfver åkrar och ängar, som satts under vatten, samt betvingande de spanska skansverken efter en månads ansträngningar och strider, lyckades d. 3 Okt. 1574 undsätta den nästan uthungrade staden Leiden. Vid försöket att undsätta Zierikzee omkom B. d. 15 Juni 1576.
Bois satiné [båa']. Fr., feroliaträ. Se Ferolia guianensis.
Boissier [båassiē], Marie Louis Gaston, fransk kulturhistoriker, f. 1823 i Nîmes, idkade med utmärkelse klassiska studier vid École normale i Paris, var från 1846 lyceilärare i olika städer och erhöll 1861 en professur i latinska språket och literaturen vid Collége de France, med hvilken lärostol han sedan 1865 förenar en befattning såsom föreläsare i samma ämne vid École normale. Han invaldes 1876 i Franska akademien och utsågs 1895 till dess ständige sekreterare (efter Camille Doucet). Derjämte är han sedan 1886 ledamot af Académie des inscriptions et belles-lettres. Med grundliga insigter förenar B. ett smakfullt framställningssätt. Han har utgifvit bl. a. Etude sur la vie et les ouvrages de M. Terentius Varron (1859, belönt med »prix Bordin»), Ciceron et ses amis, étude sur la société romaine au temps de César (1866; 8:de uppl. 1888), hvilken skrift prisbelönades af Franska akademien, La religion romaine d'Auguste aux Antonius (2 bd, 1874; 2:dra uppl. 1878), L'opposition sons les césars (1875; 2:dra uppl. 1885), Promenades archéologiques. Rome et Pompéi (1880; ny uppl. 1892), de två monografierna Madame de Sévigné (1887) och Saint-Simon (1892), La fin du paganisme (2 bd, 1891) m. m. Af B:s arbeten finnas i svensk öfvers. »Romerska republikens sista dagar. I. En politisk epikuré i Rom. II. Cicero» (1864–65) »Lifvet och sederna under romerska kejsardömet» (1868) och »Slafvarne i Rom» (1870), samtliga ur »Revue des deux mondes».
Boîte à savonnette [båa't a savånnä'tt], Fr., farmak., fröna af Feuillea cordifolia. Se Feuillea.
Boito. 1. Camillo B., italiensk konstskriftställare, f. 1836 i Rom, idkade studier i Tyskland, Polen (hans moder var en polsk grefvinna Radolinski) samt vid Paduas universitet, vid Venezias konstakademi, der han utbildade sig till arkitekt, och i Florens, hvarest han började skrifva konstuppsatser (i tidningen »Spettatore»). Endast 24 år gammal, utnämndes han till professor i arkitektur vid konstakademien i Milano (1860). Sedan 1872 är han tillika medlem af Consiglio superiore per le belle arti inom undervisningsministeriet. B. har varit verksam såsom utöfvande arkitekt (stadshuset och Museo civico i Padua, skolbyggnader der och i Milano). Framförallt är han dock en pennans man, idérik och lifrull i sina skrifter, gerna försvarande framtidsriktningar inom konsten. Han har författat bl. a. Scultura e pittura d'oggi (1877), Leonardo e Michelangelo (1878), Architettura del medio-evo in Italia (med illustr., 1880), I principii del disegno e gli stili dell' ornamento (1882; ny uppl. 1887), Gita di un artista (1884), Restauri e concorsi (1888), II duomo di Milano (s. å.) och Questioni pratiche di belle arti (1893). B. har äfven skrifvit noveller (Storielle vane, 2 bd, 1876–79, m. m.). Han är gift med den vittra markisinnan Madonnina Malaspina från Venezia. — 2. Arrigo B., italiensk tonsättare och skald, den föregåendes broder, född i Padua 1842, elev af Mazzucato vid Milanos konservatorium, besökte 1862 och 1867 Paris, Tyskland och sin moders hemland Polen. Redan hans kantat Le sorclle d'Italia, skrifven tillsammans med Faccio (1862), väckte mycket uppseende, och samtidigt debuterade han med framgång såsom skriftställare. Efter långvariga musikaliska och literära studier framträdde han med operan Mefistofele (1868), till hvilken han sjelf sammansatt texten efter båda delarna af Göthes »Faust». Till följd af sina djerfva nyheter och sin i denna första form opraktiska anordning väckte denna opera så häftiga tvister och oroligheter bland åhörarna på Scalateatern (Milano), att myndigheterna snart måste förbjuda dess uppförande. Omarbetad, upptogs den i Bologna (1875) och gjorde då en kolossal lycka samt blef småningom ett repertoarstycke på all verldens operascener (Stockholm 1883). Ehuru den såsom helhet är förfelad redan i textbearbetningen och i musiken gör många koncessioner åt det banala eller fula, är likväl dess framgång förklarlig genom dess populära hållning och sceniska elfektfullhet äfvensom genom flere musikaliska skönheter, framförallt i prologen, fängelsescenen och »klassiska valpurgisnatten». Dess utskrikna »wagnerism» existerar, såsom så ofta är fallet, endast i utskrikarnas egen fantasi. B. är visserligen en beundrare af Wagner och har öfversatt flere af dennes texter, men hans egen stil har knappt tagit ringaste inflytande från denne, snarare från Beethoven, Schumann, Berlioz, Verdi och den gamle venezianaren Marcello. Af B:s öfriga operor (Ero e Leandro, Nerone, Orestiade) har ingen blifvit uppförd (utom ett enakts-stycke Abenddämmerung i Hamburg 1891), och öfver hufvud har B. i öfvervägande grad verkat såsom skriftställare (Libro dei versi, flere noveller, operatexterna Gioconda, Otello, Falstaff o. a.). 2. A. L.
*Boj, sjöv. Se vidare Ankarboj och Vaka. Om lifräddningsboj se d. o.; om vrakboj se Vrak.
Källa: Project Runeberg ·
