Sida 509
grufvor, byggde jernvägar, inrättade fabriker och öppnade en stor träexportaffär på Frankrike. I Wien-»krachen» 1873 förlorade B. större delen af sin förmögenhet; han kom i fiendskap med huset Rothschild, återvände till Paris och knöt förbindelser med det legitimistiska partiet. 1878 grundade han, med framstående legitimisters och klerikales bistånd, en stor »katolsk» bank med namnet L'union générale, afsedd att hålla de mäktiga judiska bankirerna stängen. Han blef ordförande i dess styrelse, men fortsatte sina företag i utlandet; bl. a. byggde han jernvägar i Ungern och Serbien, sedan hans bank förbundit sig med den österrikiska Länderbank. Men Union générales lysande framgång vände sig snart nog till en fruktansvärd katastrof. Dess aktier, som utsläpptes massvis, hade blifvit föremål för en tygellös spekulation: de stego med svindlande hast och representerade på börsen en totalsumma af 8,200 mill. francs, medan det insatta kapitalet ej öfversteg 125 mill. fr. För att hålla kursen uppe, återköpte banken sjelf aktier för hela sin aktiva tillgång och lyckades att öfver ett år hålla utdelningarna höga samt tillfogade Rothschild 1881 stora förluster. Men striden var för ojämn. En stark baisse inträffade i Jan. 1882, och banken måste inställa sina betalningar, med 212 mill. fr. passiva. Denna krach vållade en skakning i den franska finansverlden och ruin för oräkneliga bland de fromma i landet. B. dömdes till 3,000 fr. böter och fem års fängelse, men rymde till utlandet. 1888 utgaf han L'union générale, sa vie, sa mort, son programme.
Bontuku, stad och handelsplats i Gjaman i Vest-Afrika n. om Guldkusten, vid floden Tin, på gränsen mellan den franska och engelska intressesferen. Omkr. 7,000 innev. (muhammedanska wangara och mandenga), hvilka med de från s. kommande karavanerna utbyta landets bomullsväfnader och guldstoft mot europeiska produkter. B. besöktes 1882 första gången af en europé, engelsmannen Lonsdale, från Kumassi, hufvudstaden i Asjanti.
Bonvalot [bångvalå], Pierre Gabriel, en af samtidens berömdaste upptäcktsresande, föddes i Epagne (depart. Aube), Frankrike, 1853. År 1880 anträdde han i sällskap med Capus och Ujfalvy en resa till det inre Asien, men nådde icke det uppställda målet, Pamir-platån, till följd af de ryska myndigheternas motstånd. B. återvände då samt offentliggjorde resultaten af resan i arbetet En Asie centrale de Moscou en Bactriane (2 dlr 1884). I Febr. 1886 reste han på franska regeringens uppdrag jämte Capus och målaren Pepin åter till Central-Asien. Öfver Mesjhed, Merv, Samarkand, Alai och Transalai uppnådde han Pamir och drog derpå öfver Chitral till Indien, den förste europé, som från Turkestan framträngt till Indien. I Sept. 1887 återvände han till Europa, der han offentliggjorde Du Caucase aux Indes à travers le Pamir (1888). I Juli 1889 följde B. prins Henri af Orléans på en expedition öfver Tibet till Tongking. I Tasjkent ordnades karavanen, som derpå öfvergick Tian-sjan på väg mot Lhasa, Lob-noor, Altyn-tag och Tibetanska platån passerades. I Febr. 1890 uppnåddes sjön Tengri-noor, men der hejdades de resande af tibetaner och trots underhandlingar, som varade i sju veckor, erhölls icke tillåtelse att besöka Lhasa. Färden fortsattes då åt s. ö. öfver Junnan till Hanoi, Tongkings hufvudstad, dit de anlände d. 12 Sept. 1890. Till Paris återkom B. med prinsen i Nov. s. å. och mottogs med stora hedersbetygelser. B. har skildrat färden i De Paris au Tonkin à travers le Tibet inconnu (1892). J. Fr. N.
*Bonvicino. Kritiken har på de sista åren gjort sina tillägg i afseende på honom (t. ex. genom Lermoliev). Han föddes i Brescia 1498 och fick sin utbildning hufvudsakligast genom den store brescianaren Girolamo Romanino, må hända till och med utan inflytande från venezianerna. Brescia-målarnas berömda »silfverton», en klart skimrande, perlgrå färgstämning, hvars upphofsman Romanino var, utvecklades vidare till egendomlig skönhet af B. Utom några öfverlägsna porträtt, har han skapat endast andaktsbilder, hvilka till allra största delen återfinnas i Brescia och trakten der omkring, men onekligen höra till de yppersta i sin art både genom figurernas ädelhet och färgens egendomliga harmoni. Arten röjes hos honom redan 1521, då han som 23-årig yngling i S. Giovanni Evangelista i Brescia arbetade vid sidan af Romanino. Han håller sig uppe på höjden af skaparekraft till 1541, men derefter förlorar sig hans fina stämning, blir tyngre och i karnationen rödare. Hans verk finnas i Brescias kyrkor och samlingar, hvilka innesluta ungefär 50 stora målningar af honom. De förnämsta äro: Betlehemitiska barnamordet (i S. Giovanni Evangelista), Marias himmelsfärd (i SS. Nazaro e Celso), Madonnan med S. Klemens (i S. Clemente), S. Antonius' gloria (i S. Maria delle grazie) samt i stadens målningsgalleri Kristus i Emmaus. Utom Brescia finnes en och annan bild af honom dels i Italien, såsom i Venezias kyrkor, dels ock n. om Alperna, bland hvilka främst må nämnas den härliga s. k. S. Justina med enhörningen och den tillbedjande ädlingen vid sina fötter (i Wiens kejserliga galleri) samt Madonnan med kyrkofäderna (i Städelsches institut i Frankfurt a. M.). — Härtill komma hans porträtt, enkla och storartade i uppfattningen, hvilka ställa honom vid sidan af de störste porträttmålare i Italien under renaissancen. Han afled 1555. C. R. N.
Bon voyage. Se Bon.
Bonzi, Pietro Paolo, kallad il gobbo de Cortona (»puckelryggen från Cortona»), italiensk målare, född i Cortona, okändt når, död i Rom 60 år gammal under påfven Urban VIII (1623–44), var lärjunge till Giovanni Battista Viola (död omkr. 1576) samt förmodligen äfven till den yngre bolognesiska skolans mästare, målarna Carracci (hvaraf han fick sitt andra tillnamn de' Carracci). Han sysselsatte sig i Rom, der han var verksam, mest med att måla landskap och fruktstycken, hvilka förskaffade honom hans tredje tillnamn, dalle Frutta. I Palazzo Giustiniani i Rom målade han en mängd landskap. Hans eget porträtt (med en vattenmelon i handen) finnes i Berlin; Sveriges Nationalmuseum eger 3 fruktstycken och ett genrestycke, Fruktsäljerska och en liten gosse. C. R. N.
*Bonässla är folkspråkets benämning på Ballota ruderalis Sw., äfven kallad Svart andorn (se Andorn och Rättelser, bd 18. sp. 810–811).
Källa: Project Runeberg ·
