Sida 601
annan vårsädesart. Omedelbart efter bränningen plägar man ock stundom beså fältet med lämpliga grönfoderväxter, såsom vickerhafre, spergel, bokhvete o. s. v. Under de första åren efter bränningen är växtligheten vanligen mycket yppig och rik, men bördigheten aftager snart, om genom bränningen matjorden och myllan blifvit till större delen förstörda. Bränningen å nyodlingar, i synnerhet om den tid efter annan förnyas, kan derför blifva till skada. Genom användningen af kalk, fosfater och kalisalter eller andra passande gödnings- och jordförbättringsmedel kan man mycket inskränka bränningen, t. o. m. vid odlingen af mossar och dyjordstrakter. Om likväl bränningen rätt användes, är den ett kraftigt medel att hastigt och lätt få en nybruten mark fri från oförmultnade ämnen, hvilka eljest skulle behöfva flere år för att fullständigt hinna förruttna och sönderdelas. Bränningen är derför en åtgärd, som står nära tillsammans med trädesberedningen och framkallar i jorden delvis enahanda kemiska verkningar och processer som denna.
Ett sätt att på oländiga och ouppodlade marker, såsom skogsbackar och afröjda steniga och bergiga platser i skogar, hagar, ängar och åkergärden m. m., åstadkomma odling af sädesslag och foderväxter, är att förvandla dem genom markens och de afröjda eller uppbrutna växtdelarnas förbränning till s. k. svedjeland. Dervid uppstår eller bildas dock ej någon åkerjord i egentlig mening, ty efter några år låter man vanligtvis den svedjade jorden, den s. k. brändan, återgå till skog eller betesmark, utan att vidare beså den med några sädesslag eller andra vanliga åkerbruksväxter. Svedjebruket utföres vanligen sålunda, att askan efter bränningen kringsprides och fördelas öfver marken, som sedermera besås med råg. Denna nermyllas i askan eller jorden medelst en kratta eller något annat lämpligt redskap. Man insår i rågen äfven hvarjehanda betesgräs och foderväxtslag. Rågen plägar växa utomordentligt väl och kraftigt på ett sådant svedjeland, ehuru det stundom kan vara besvärligt nog att med lie eller handskära afmeja densamma mellan stenarna och de kala berghällarna. Efter skogseldar, som ödelagt sträckor af skog samt förstört all vegetation på marken, plägar man stundom begagna sig af det ifrågavarande svedjebruket, innan platsen åter blir tjenlig för att bära skog. I äldre tider och i jordbrukets barndom var svedjandet eller svedjebruket mera allmänt än i våra dagar.
Då jordens eller markens bränning för jordbruksändamål visserligen kan medföra stort gagn, om den rätt handhafves och utföres, men äfven kan för framtiden blifva till skada, i fall den missbrukas och företages under omständigheter, då densamma alldeles icke bör tillgripas, så bör en klok egendomsegare vid arrendekontrakts uppgörande eller då jorden öfverlåtes till brukanderätt af andra på någon längre eller kortare tid alltid på förhand bestämma huruvida bränning må företagas eller icke å vissa delar af den odlingsbara jorden.
I många trakter plägar man tidigt på våren, innan växtligheten börjat och kälen ännu fullständigt gått ur jorden, företaga ett annat slags bränning, som benämnes bränna förna. Det tillgår så, att man låter elden helt hastigt stryka öfver ängsmarkerna och bortsvedja den s. k. »förnan» från föregående års gräsvegetation. Den derigenom uppkommande askan tjenar då som ett slags gödning för den blifvande gräsvegetationen. Naturligtvis får härvid bränningen af ängsmarken ej gå så djupt i jorden, att gräsrötterna taga skada och dö ut.
Svagare bränning under fritt lufttillträde, s. k. rostning, företages jämväl understundom på styfvare leror och andra dylika jordarter, hvilka skola användas som jordförbättringsmedel. Genom rostning blir jorden mera lucker och porös samt förändrar sin fysikaliska natur, hvarjämte hvarjehanda kemiska förändringar framkallas, som hafva till följd, att jorden hastigare och mera kraftigt kan visa sin goda verkan såsom ett förbättrings- eller gödningsmedel å andra jordarter. C. E. B.
*Brännjern. Se Termokauter.
*Brännkyrka, socken i Stockholms län, Svartlösa härad. 8082 har. 5898 innev. (1894). Folkmängden har genom stor inflyttning af isynnerhet arbetare, som bosatt sig i och vid Liljeholmen samt invid flere inom socknen belägna industriella inrättningar, betydligt tillväxt under den senare tiden, i det att den under decenniet 1871–80 ökades från 2038 till 4478 pers. och utgjorde vid 1890 års slut 5666 personer.
Brännmedel. Se Kauterisation.
Brännpunkt, brännpunktsradier. Se Ellips 2 och Parabel 2. Jfr Hviskgalleri.
*Brännstål l. Cementstål, metallurg., ett slags stål, som tillverkas på det sätt, att stänger af smidesjern tätt inpackas tillsammans med kolpulver i stora kistor af sandsten, omkring hvilka under några veckors tid underhålles en skarp och jämn eldning. Till följd af gasutveckling uppkommer då ofta på stålstängernas yta en mängd bläsor, hvarför detta stål äfven kallas blåsstål (Eng. blistersteel). Se vidare Jern, sp. 1138. C. A. D.
Brännteknik (T. Brandtechnik), ett sätt att på mekanisk väg, medelst brännheta verktyg, åstadkomma prydnader å trä för billigt pris för att ersätta det dyrbara träsnideriet (träskulpturen) eller imitera effekter af inlagdt arbete. Jfr Glödritning. Suppl.
*Bränntorf. Jfr Torf och Torfkol.
Bränslegas. Se Gas, sp. 907, och Vattengas.
*Bränvin är en blandning af mer eller mindre ren etylalkohol med vatten i varierande förhållanden, erhållen genom destillering (bränning) af en alkoholhaltig vätska. — Det af melass efter hvitbetsocker erhållna bränvinet kallas melassbränvin. — För närmare detaljer rörande bränvinets alkoholhalt hänvisas till »Bränvinsprofvaren och dess användning etc.» (3:dje uppl., 1881). — Det för undersökning af likörer, punsch, vin o. d. nödvändiga frånskiljandet af de upplösta ämnena sker för praktiska behof enklast i en apparat kallad Sallerons destillator genom destillering af en afmätt volym af den vätska, som skall profvas. Efter skedd destillering utspädes destillatet till vätskans ursprungliga volym och undersökes med areometern. (En beskrifning på apparaten och tillvägagåendet lemnas i den ofvannämnda uppl. af »Bränvinsprofvaren etc.», s. 66).
Källa: Project Runeberg ·
