Sida 74
palats i Wien finnes den under namnet Albertina bekanta samling af kopparstick och handteckningar, som tillvägabragtes af hertig Albert Kasimir af Sachsen-Teschen (se ofvan). A. ingick 1844 äktenskap med konung Ludvig I:s af Bajern dotter, Hildegard, som afled 1864. A. dog i Arco, Tyrolen, d. 18 Febr. 1895.
Albrekt, biskop af Riga. Se Albert. Suppl.
Albrektsorden. 1. Den sachsiska Albrekts-orden har sedan 1890 sju klasser: storkors, kommendör af 1:sta och 2:dra kl., officerskors, riddare af 1:sta och 2:dra grad och Albrektskorset. — 2. Anhaltisk orden, stiftades 1836 (ej 1830). H. W. W.
Albrektsunds kanal, upprensad och fördjupad farled i Marstrands skärgård, mellan Klöfverön i s. och ett par holmar i n. Farleden, som åvägabragtes åren 1842–44 och förbättrades 1858–60 för en sammanlagd kostnad af 43,046 kr., deraf 40,178 kr. statsanslag, har en längd af 1,5 km., ett djup under lägsta vattenytan af 1,78 m. och en bottenbredd af 6,53 m. Den begagnas af fartyg, som gå inre vägen mellan Marstrand och Göteborg.
Albret [albrä'], franskt vicegrefskap (vicomte), sedermera (1558) hertigdöme i Gascogne, var hemort för en af Syd-Frankrikes ädlaste ätter, hvilken ledde sina anor tillbaka till Arnaud Amanjeu, »sire» af A., i 11:te årh. Ättens mest bekanta medlemmar äro 1) Charles, »sire» af A., grefve af Dreux och vicomte af Tartas, som 1402 blef konnetabel af Frankrike och stupade i spetsen för franska hären vid Azincourt (1415). — 2) Jean d'A., som genom sitt gifte med arftagerskan till Navarra 1494 blef konung i detta land (se Johan, konungar af Navarra, 3). — 3) Jeanne d'A., den föregåendes sondotter, drottning af Navarra (1555–72), moder till konung Henrik IV (se Johanna, drottningar af Navarra 3). Ätten utslocknade på svärdssidan 1676 med César-Phébus d'A., marskalk af Frankrike sedan 1653.
*Albroke. Se Haematopus.
Albumen (af albus, hvit), Lat., fröhvita (se d. o.).
Albuminat, ett hos äldre författare stundom användt uttryck likabetydande med ägghvitekroppar eller proteinämnen i allmänhet. Numera förstår man med albuminat i regeln de förändrade, »denaturerade», ägghviteämnen, som erhållas, då nativa eller koagulerade ägghvitekroppar behandlas med starka baser eller syror. I förra fallet erhålles alkali-albuminat (äfven benämndt endast »albuminat») i senare acid-albuminat (acid-albumin, syntonin). Genom inverkan af alkalier blifva ägghviteämnena förändrade på ett mera genomgripande sätt än af syror, i det att en del qväfve och svafvel utträder; alkalialbuminat och acidalbuminat hafva följaktligen ej enahanda sammansättning och egenskaper; de förra äro att anse såsom starkare syror än de senare. Albuminaten skiljas från de egentliga ägghviteämnena derigenom att deras lösningar icke koagulera vid uppvärmning samt derigenom att de äro olösliga i neutrala vätskor, men lätt lösas i öfverskott af alkali eller syra; ur de sura lösningarna kunna albuminaten fullständigt »utsaltas» medelst koksalt eller ammoniumsulfat. — Såsom af det föregående framgår, äro albuminaten i regeln laboratorie-produkter, men undantagsvis förekomma de äfven i naturen, så t. ex. vid matsmältningen, der första stadiet af ägghvitans digestion består deruti att hon af magsaftens saltsyra öfverföres till acidalbuminat (digestions-syntonin), S. J–n.
Albuminoider (af albumin och Grek. eidos, likhet), gemensamt namn for åtskilliga i djurkroppen i olösligt tillstånd förekommande sinsemellan ganska olikartade grupper af qväfvehaltiga ämnen, hvilka väl stå de egentliga ägghviteämnena, från hvilka de sannolikt direkt härstamma, mer eller mindre nära, men dock såväl till sammansättning som egenskaper bestämdt skilja sig från dem. Till albuminoiderna räknas först och främst de hos de högre djuren normalt förekommande keratin (i epidermis, hår, horn, naglar, fjäder o. s. v.), elastin (i bindväfvens elastiska trådar) och kollagen (i bindväf, benväfnad och brosk m. m.), vidare spongin, conchiolin, fibroin, sericin, kornein m. fl., hvilka förekomma i de skyddande eller stödjande bildningarna hos ryggradslösa djur, samt slutligen amyloid (se d. o.), ett endast under patologiska förhållanden i menniskans och de högre djurens organ uppträdande ämne. S. J–n.
Albumoser kallas den rad af produkter, som bildas vid digestion, såväl naturlig som artificiel, af äggheviteämnen och som utgöra öfvergångsstadiet mellan det ursprungliga, ofta jämförelsevis svårlösliga ägghviteämnet och digestionens slutprodukt, det ytterst lättlösliga peptonet (se d. o.). Dessa öfvergångsprodukter stå naturligtvis ägghvitekropparna närmare än hvad peptonen göra med hänsyn till löslighet, diffusionsförmåga, reaktioner o. s. v., ehuru i dessa hänseenden rätt stora olikheter kunna förefinnas mellan olika slag af albumoser, men de särskiljas från egentlig ägghvita framförallt derigenom att de ej äro koagulabla. Å andra sidan kunna de utfällas ur sina lösningar genom tillsats af vissa neutralsalter, särskildt ammoniumsulfat, och förhålla sig i detta och andra hänseenden olikt peptonen. — Om albumoslösning insprutas i blodet verkar den giftigt på samma sätt som pepton och öfvergår i urinen. Under vissa sjukliga förhållanden hafva också albumoser påträffats i urinen, der de under friskt tillstånd aldrig förekomma. Man måste alltså antaga, att de vid matsmältningen ur födans ägghviteämnen bildade albumoserna (och peptonen) i tarmkanalens väggar undergå någon förändring, hvars närmare beskaffenhet ej är med säkerhet känd, men hvarigenom de sannolikt återföras till ägghvitestadiet, innan de inkomma i blodmassan. Äfven efter den rikligaste utfodring med albumoser finner man nämligen aldrig sådana i blodet från ett friskt djur. — Det i handeln förekommande s. k. pepton, som fabriksmässigt beredes af kött m. m., utgöres i regeln af en blandning af olika ägghvitekroppar, bland hvilka de flesta äro albumoser af olika slag, under det att verkligt pepton ofta saknas. — Äfven i mjölksaften från vissa växter har man trott sig kunna påvisa albumoser. S. J–n.
Alburnum, Lat. Se Hvitved.
Alburnus maior, romarnas namn på Vöröspatak (se d. o.).
Albus, Lat., ett mynt. Se Witten.
*Alböke, socken. 4,178 har. 773 innev. (1893)
Källa: Project Runeberg ·
