Sida 77
i Borgå, ej i Åbo). A. ingick efter sin första gemåls död (d. 3 Juni 1880) morganatiskt äktenskap med furstinnan Jekaterina Michailovna Dolgorukov (f. 1846), som d. 5 Dec. 1880 blef prinsessa Jurjevskaja med predikatet höghet för sig och efterkommande. Hon är moder till Grigorij Jurjevskij (f. 1873) samt Olga (f. 1874) och Jekaterina (f. 1879). Kejsar A. mördades på öppen gata i Petersburg af nihilister medelst dynamitbomber d. 13 Mars 1881. Hans bildstod (modellerad af W. Runeberg) aftäcktes i Helsingfors 1894. — Om Ryssland under A:s regering se bd 14, sp. 1580–84.
3. Alexander III Alexandrovitj, son af kejsar Alexander II och Maria af Hessen, föddes i Petersburg d. 10 Mars (26 Febr.) 1845. Han uppfostrades tillsammans med sin 17 månader äldre broder, storfurst Nikolaus. Sedan denne begåfvade och populäre furste, som ingaf stora förhoppningar, aflidit i Nizza d. 24 April 1865, blef A. rysk tronföljare (tsesarevitj). Han förmälde sig d. 9 Nov. 1866 med prinsessan Dagmar, konung Kristian IX:s andra dotter, som förut varit hans äldre broders trolofvade. Storfurstinnan Maria Feodorovna — hvilket namn prinsessan Dagmar fick vid öfvergången till den grekisk-katolska kyrkan — erhöll snart ett ganska betydligt inflytande på sin gemål, som fullkomligt delade hennes danska antipatier mot Preussen. A. trädde i opposition mot sin faders tyskvänliga politik. I Anitjkovpalatset, der tronföljareparet residerade, var det t. o. m. en tid vid 10 rubels plikt förbjudet att tala tyska språket. Ett stort inflytande på A:s karaktersutveckling utöfvade hans deltagande i det rysk-turkiska kriget 1877, då han förde befälet öfver Donau-arméns venstra flygel. Han fick der med egna ögon skåda krigets fasor, och från denna tid förblef han under alla ödets vexlingar en uppriktig fredsvän. De ständiga nihilistsammansvärjningarna, som fördystrade de sista åren af Alexander II:s regering, gjorde äfven ett outplånligt intryck på A. Han slöt sig till sådana panslavistiska fanatiker som Katkov och Pobjedonostsev, hvilka i pressen och från predikstolen förkunnade, att gammalrysk, patriarkalisk despotism och intolerant ortodoxi vore de bästa hjelpmedlen mot nihilismen.
Då A. efter sin faders mord d. 13 Mars 1881 besteg kejsaretronen, gjorde han nihilismens utrotande till hufvudmålet för sin inrikespolitik. Den 11 Maj 1881 offentliggjordes ett kejserligt manifest, hvari A. förklarade sig lita på sin sjelfherskaremakt allena och vara fast besluten att kraftigt åtdraga maktens tyglar. Detta manifest betecknade Pobjedonostsevs och Katkovs seger öfver den upplyste och frisinnade inrikesministern general Loris Melikov, som utarbetat en konstitution för Ryssland, hvilken Alexander II gillat och just stått i begrepp att utfärda, då han föll ett offer för nihilisternas dynamitbomber. Melikov afskedades d. 16 Maj 1881, och till hans efterträdare såsom inrikesminister utnämndes den intrigante panslavisten general Ignatiev. På A:s manifest svarade nihilisterna med hotande proklamationer. Sedan pågick i flere år ett krig på lif och död mellan tsarväldet och nihilismen. Russakov, Sjeljabov och de öfrige kejsaremördarna afrättades. Genom en mängd arresteringar och landsförvisningar qväfdes 1884 de revolutionära tendenserna inom armén och vid några universitet. 1887 upptäcktes och krossades en sammansvärjning bland officerare, som uppgjort en plan att mörda A. d. 13 Mars, årsdagen af hans faders mord. Samma år upptäcktes och straffades flere smärre nihilistsammansvärjningar. Deremot är det ännu oafgjordt, huruvida ett nihilistiskt attentat eller tjenstemännens försumlighet var orsaken till jernvägsolyckan vid Borki d. 29 Okt. 1888, då det kejserliga tåget, på väg mellan Azov och Charkov, urspårade och krossades, hvarvid 21 personer dödades och 37 sårades, men A. sjelf förblef oskadad. Under de senaste åren hafva nihilistattentaten blifvit vida mer sällsynta än förut, men ännu fortlefver nihilismen. Medan tusentals nihilister och kanske ännu flere af polisen oskyldigt misstänkta fingo försmäkta i fängelsehålor eller deporterades till Sibirien, tillbragte A. sin mesta tid på det svårtillgängliga, af träsk omgifna slottet Gatjina, ständigt förföljd af nihilisternas hotelser om nya mord och bombattentat. Af fruktan för nihilisterna uppsköt han äfven sin kröning i två års tid. Den egde rum först d. 27 Maj 1883 i Moskva. Under den tidigare delen af sin regering gjorde A. flere försök att reformera Rysslands ämbetsmannakår. Han ingrep energiskt mot försnillningarna, bedrägerierna och mutningssystemet. Han afsatte åtskilliga högtstående ämbetsmän och skonade icke ens sin egen slägt. Hans farbror, storfurst Nikolaus Nikolajevitj, måste på grund af sin oredlighet nedlägga sina höga värdigheter och resa utomlands, och en annan af hans farbröder, storfurst Konstantin Nikolajevitj, afsattes från sina höga befäl och förvisades från hofvet. Dessutom reformerade A. hela den kejserliga slägtens ställning, i det han 1885 påbjöd, att endast tsarens söner, döttrar, bröder och systrar och hans manliga afkomlingar i rätt nedstigande led skulle ega rätt att kallas »kejserlig höghet» och erhålla apanage.
De reaktionära tendenser, som ända från början utmärkt A:s regering, framträdde ännu skarpare, sedan Ignatiev afgått 1882 och i hans ställe den fanatiske grefve Dimitrij Tolstoi blifvit utnämnd till inrikesminister. Tolstoi, som fick behålla inrikesministerportföljen ända till sin död, 1889, införde det mest tryckande polistvång på nästan alla lifvets områden. Främmande nationaliteter förtrycktes på det mest orättvisa sätt. General Gurko styrde polackerna med jernspira, och äfven den minsta nationella demonstration i Polen straffades med deportation. Alla polska element aflägsnades ur förvaltning, domstolar och skolor, och tusentals polacker förflyttades till det inre af Ryssland. Med våldsamma medel genomdrefs Östersjöprovinsernas förryskning. Genom en rad af ukaser utträngdes tyska språket steg för steg ur universitet, skolor, kyrkor, domstolar och förvaltning. 1890 började förryskningsarbetet äfven mot Finland, hvars konstitutionella, af A. d. 14 Mars 1881 högtidligt bekräftade fri- och rättigheter hotades under de sista åren af hans regering. En annan mörk fläck på A:s minne äro
Källa: Project Runeberg ·
