Sida 79
formligt rysk-franskt alliansfördrag har, såvidt man vet, icke blifvit undertecknadt, men icke dess mindre utgör den intima vänskapen mellan Ryssland och Frankrike en väl behöflig motvigt mot trippelalliansen. Deremot var A. alltför fredsälskande för att vilja med vapenmakt understödja fransmännens revancheplaner. Tvärtom närmade A. sig under sista året af sitt lif åter till Tyskland. Det rysk-tyska tullkriget, som 1893 rasat värre än någonsin, bilades i början af 1894 genom en handelstraktat, hvari båda parterna gjorde kloka eftergifter. Härmed inträdde ett bättre förhållande än på länge rådt mellan Ryssland och Tyskland, och den ryske tronföljarens besök i Berlin och trolofning med kejsar Vilhelms kusin, prinsessan Alix af Hessen, ansågs vara ett insegel på detta goda förhållande.
Under de sista åren af A:s regering hemsöktes Ryssland af fruktansvärda olyckor. Flere års missväxt i åtskilliga guvernement framkallade den fasansfulla hungersnöden 1891 och 1892. Koleran, influensan och andra smittsamma farsoter skördade hundratusentals menniskolif. Sjelf angreps A. i Jan. 1894 af influensan, som hade till följd en svår njursjukdom, hvaraf han efter långvariga lidanden afled på slottet Livadia, på Krim, d. 1 Nov. 1894. Han efterträddes af sin äldste son, kejsar Nikolaus II, född 1868. Utom denne son efterlemnade A. fyra barn, nämligen sönerna Georg (f. 1871) och Mikael (f. 1878) samt döttrarna Zenia (f. 1875) och Olga (f. 1882). E. W.
Alexander Ludvig Georg Fredrik Emil, prins af Hessen, född 1823, var 1840-51 i rysk krigstjenst, slutligen som högste befälhafvare öfver artilleriet i Kaukasien, och tjenade sedermera såsom brigadgeneral i österrikiska armén, bl. a. vid Montebello och Solferino (1859). I 1866 års krig förde han befälet öfver 8:de förbundsarmékåren, som för sent kom att förena sig med bajrarna och sedermera blef slagen vid Tauber Bischoffsheim, Werbach och Gerchsheim (23–25 Juli) samt upplöstes. A. rättfärdigade sig i Feldzugsjournal des oberbefehlshabers des 8. deutschen bundesarmeekorps (1867). A. egde en stor myntsamling och offentliggjorde en förteckning (3 bd, 1854–56) öfver densamma. Död 1888. — Sedan 1851 var han morganatiskt gift med Julie von Hauke, som af storhertigen af Hessen upphöjdes till prinsessa af Battenberg (se d. o. Suppl.).
Alexander, prins af Battenberg, furste af Bulgarien, son af prins Alexander af Hessen (se ofvan) och hans morganatiska gemål, prinsessan Julie af Battenberg (se d. o. Suppl.), föddes i Verona d. 5 April 1857. Prinsen af Battenberg deltog såsom officer vid ett ryskt ulanregemente i rysk-turkiska kriget 1877–78 och var sedermera anställd i preussisk militärtjenst i Berlin. Helt oväntadt valdes han genom rysk påtryckning d. 29 April 1879 till furste af Bulgarien och besteg dess tron under namn af Alexander I. I början stod han under ryskt inflytande, men lösgjorde sig med tiden alltmer derifrån. Efter revolutionen i Filippopel lyckades A. med Bulgarien förena Östrumilien (Sept. 1885) och kämpade s. å. segerrikt (vid Slivnitza och Pirot) mot konungen af Serbien, som ville hindra, det bulgariska rikets utvidgning. Natten emellan d. 20 och 21 Aug. 1886 tvangs A. af sammansvurna officerare att abdikera på grund af sin mot Ryssland fientliga hållning och fördes utom landet (till Besarabien). Vid en till hans förmån gjord militärkontrarevolution i Bulgarien skyndade A. emellertid tillbaka dit och mottogs med jubel i Sofia d. 3 Sept. I ett ödmjukt telegram sökte han blidka tsaren, men då han möttes med hotfull öfversittareton, abdikerade han högtidligt d. 7 Sept. 1886 för att förekomma en rysk ockupation af Bulgarien, »som han älskade mer än sitt lif». (Se vidare Bulgarien, hist. Suppl.) Efter en tids vistelse i Hessen återvände han till Berlin. Ett ifrågasatt giftermål emellan honom och kejsar Fredriks dotter Viktoria omintetgjordes, genom Bismarcks motstånd. A. lemnade såsom generalmajor preussiska hären. Den 11 Jan. 1889 erhöll han af storhertigen af Hessen titeln grefve von Hartenau, under hvilket namn han sedan 1890 tjenade i Österrikiska armén, der han 1892 utnämndes till generallöjtnant. 1889 trädde han i äktenskap med operasångerskan Johanne Loisin-ger (född i Pressburg 1865). A. dog i Graz d. 17 Nov. 1893 och begrofs i sitt forna furstendömes hufvudstad. Genom sin tapperhet och sina romantiska äfventyr blef han en af samtidens populäraste furstar i Europa.
Alexander I, konung af Serbien, son af konung Milan och drottning Natalia, född i Belgrad d. 14 Aug. 1876, uppsteg på tronen efter sin faders afsägelse af kronan d. 6 Mars 1889, men styrelsen utöfvades af ett regentskap (Ristic, Belimarkovic och Protic). Den 13 April 1893 förklarade han sig, före den lagbestämda tiden, myndig, afsatte regenterna och öfvertog sjelf styrelsen. På våren 1895 aftalades om förlofning emellan A. och prinsessan Sibylla af Hessen (f. 1877), yngsta syster till landtgrefve Alexander.
*Alexander, Sir J. E. A. of Westerton, dog såsom generalmajor 1885.
Alexander, Mrs., psevdonym för den engelska författarinnan mrs. Annie Hector.
Alexander-arkipelagen, en till territoriet Alaska hörande ögrupp n. om 54° n. br., omfattar öarna Prinsen af Wales, Baranov, med Sitka, territoriets hufvudstad, Tjitjagov m. fl., alla skogbevuxna och bebodda af thlinket-indianer. Arealen utgör 36,782 qvkm.
Alexander Jannaeus. Se Makkabéer.
*Alexander Karageorgevitsch. Uppgiften å sp. 406, r. 6 nedifr., att A. återkallades, då Milosch abdikerat till förmån för sin son Mikael, bör ändras derhän, att han återkallades, sedan Milosch abdikerat till förmån för sin äldre son Milan och den furstliga värdigheten vid dennes kort derefter inträffade död (d. 8 Juli 1839) tillerkänts Miloschs yngre son Mikael. A. afled i Temesvar i Maj 1885.
Alexanderkedjan, bergskedja i ryska prov. Semirjetsjensk och Syr Darja, skiljes genom Buam-passet från Kungei-Alatau och löper i vestlig riktning till trakten af staden Aulie-Ata med en längd af öfver 300 km. Bergskedjan, som utgör vattendelare mellan Tju på norra sidan samt Talas och Naryns biflod Susamir på södra sidan,
Källa: Project Runeberg ·
