Sida 9
vatten och tillhör de giftiga ägghvitekropparna och särskildt de icke organiserade fermentens grupp.
Abrodd. Se Åbrodd.
*Abscess. Jfr äfven Var.
Absence. Se Absens.
*Absinthium. Se vidare Malört.
*Absjeron. Om petroleumindustrien derstädes se Baku. Suppl.
Absolon [a'bsölön], John, engelsk målare, f. 1815 i London, måste från sitt femtonde år förtjena sitt uppehälle med att måla miniatyrporträtt och teaterdekorationer, studerade derefter i British museum och utställde 1837 sitt första arbete, en oljetafla, framställande en scen ur bibliska historien, ehuru utan framgång. Derpå studerade han ett år i Paris, och den första tafla, hvarmed han gjorde lycka, var Vicar of Wakefield som föres i fängelse (1842), hvarefter han mest egnade sig åt aqvarellmåleriet. Bland hans arbeten på detta område äro Metare (1845), Första natten i klostret, Dopscen bland det lägre folket (1856), Scen från en guldsmedsverkstad (1860). Större bifall vann för god komposition och humor hans oljemålning Boulogne; mindre deremot hans genrebilder af allvarligt innehåll. Dessutom har han utfört landskap med motiv från Schweiz och Italien. C. R. N.
Absoluta enheter, fys. För att uppmäta en storhet har man att jämföra den med en annan storhet af samma slag, »måttet» eller »enheten», och tillse huru många gånger den senare innehålles i den förra. Det kan derför tyckas, som borde man erhålla lika många af hvarandra oberoende enheter som antalet af de storheter man har att uppmäta; detta blir naturligtvis också fallet, om alla enheter väljas godtyckligt. Så gick man äfven förr till väga vid uppmätandet af fysikaliska storheter. Men då olika observatörer valde sina enheter på olika sätt och derjämte ofta försummade att noggrant angifva den valda enhetens storlek, blef följden att olika observatörers mätningar endast med svårighet eller alls icke kunde med hvarandra jämföras. Stundom ökades förvirringen ytterligare deraf att man ej undersökte huruvida den använda enheten var med tiden oförändrad. Så plägade man t. ex. mäta jordmagnetismens horisontalkomposant genom att till enhet taga dess värde i London, en »enhet», som ändras under dagens lopp, men ännu mer under längre tidrymder. Den, som först angaf en rationel grund för uppmätande af fysikaliska storheter och således gaf upphof till införandet af s. k. absoluta enheter, var Gauss. Det kännetecknande för ett sådant enhetssystem är, att endast enheterna för ett begränsadt antal (nämligen tre) fysikaliska storheter väljas godtyckligt, under det att alla öfriga enheter erhållas ur dessa grundenheter, derigenom att man ger enkla värden åt de konstanter, som ingå i experimentelt eller teoretiskt funna relationer mellan de fysikaliska storheterna. I de sålunda deriverade (härledda) enheterna ingå bestämda potenser af hvar grundenhet; potensens exponent kallas den deriverade enhetens »dimension» med afseende på ifråga varande grundenhet. En enhets dimensioner med afseende på ingående grundenheter uttryckas bäst genom en särskild dimensions-eqvation. Så t. ex. finner man, att en acceleration, a, är proportionel mot en längd, l, och omvändt proportionel mot qvadraten på en tid, t; detta uttryckes genom dimensionseqvationen [a] = [l t-2].
Som grundenheter begagnades förr, och användas ännu i den praktiska mekaniken, enheterna för längd, metern, för kraft, kilogrammen (nämligen den kraft, hvarmed jorden vid 45° lat. vid hafsytan attraherar en kilogramsvigt), samt för tid, medeltidssekunden. Af dessa lider kraftenheten af en för en grundenhet betänklig olägenhet, nämligen den att hvarken kunna gifvas af en gång för alla förfärdigade etaloner (normalmått), giltiga för alla möjliga orter, ej häller, på en gifven ort, kunna bestämmas oberoende af andra enheter. Då nämligen tyngdkraftens acceleration ändras med latituden och med höjden öfver hafvet, utgör en vid 45° lat. och vid hafsytan förfärdigad kilogramsvigt ej ett exakt mått på en kilogramskraft på en annan ort. Man måste tvärtom, för att erhålla dess värde såsom kraft, multiplicera med förhållandet mellan tyngdens acceleration på stället i fråga och vid 45° lat. Till vetenskapligt ändamål användes derför numera, enligt på elektricitetskongressen i Paris 1881 fattadt beslut, ett annat enhetssystem, det s. k. C.G.S-systemet (centimeter-gram-sekund-systemet), der grundenheterna äro: enheten för längd, centimetern, för massa, grammen (nämligen massan af en gramsvigt), och för tid, medeltidssekunden. Massan af en gramsvigt är tydligen densamma på olika ställen, hvarför sådana massetaloner kunna förfärdigas på en plats (Breteuil, nära Paris) och derifrån kringsändas till skilda land.
Vigtigare deriverade enheters definitioner och dimensionseqvationer i C.G.S-systemet kunna erhållas sålunda:
Hastighet, v. En materiel punkt har hastigheten 1, om den på hvar sekund tillryggalägger 1 cm.
Dimensionseqvation: [v] = [lt–1].
Acceleration, a. En materiel punkt, som rör sig rätlinigt, säges hafva accelerationen 1, om dess hastighet på hvar sekund ökas med 1 cm.
Dimensionseqvation: [a] = [vt–1] = [lt–2].
Kraft, f. En krafts verkan på en fritt rörlig kropp är proportionel mot produkten af kroppens massa och den acceleration, som kraften åt densamma meddelar. Sättes proportionalitetsfaktorn =1, fås definitionen: kraften 1 är den kraft, som åt massan 1 (1 gr.) förmår meddela accelerationen 1 (1 cm. per sek.).
Dimensionseqvation: [f] = [m l t–2].
Denna kraftenhet kallas en dyn; 1,000,000 dyn benämnas en megadyn. Tyngdkraftens acceleration vid 45° lat. är 980,6 cm. per sekund; d. v. s. en kilogramskraft (äldre enhetssystemet) förmår åt 1000 gr. massa meddela accelerationen 980,6 cm. per sekund; den äldre kraftenheten motsvarar sålunda 1000 ⨯ 980,6 dyn = 0,9806 megadyn.
Mekaniskt arbete, A. Förflyttas en massenhet, under inverkan af en kraftenhet, en längdenhet i kraftens riktning, säges det af kraften för
Källa: Project Runeberg ·
