Sida 198
10. Tvänne sjuksängar
102
YNGLINGARNE.
Under det yår läkare undersökte den lidande flickans puls och gjorde de frågor, som läkare vid sjuksängen vanligtvis pläga göra, blef han underrättad derom, att den trettonåriga fröken Aurora Friisenhjelm dagen förut varit på barnhal, att hon dervid troligtvis förkylt sig, emedan hon dansat öfvermåttan och varit för tunnklädd, när hon åkte hem; att hon på förmiddagen icke varit rätt rask, ehuru man ej ansett hennes dåvarande tillstånd förknippadt med ringaste fora; samt att hon slutligen, för en knapp halftimme sedan, blifvit sådan hon nu befann sig.
»Söta mamma! Söta pappa! Hjelp mig, hjelp!» klagade den sjuka, i det hon sträckte de fina armarne mot sina föräldrar; »jag dör... jag dör... det är så grufligt att dö.»
När ett barn är sjukt, så tror det alltid att det skall dö, och döden förefaller då alltid så gruflig, ty det har ännu ej upplefvat sådana ögonblick af lifvet, då det kan vara rätt tråkigt att lefva.
»Nej, fröken dör inte.. . fröken är frisk i morgon, bara hon nu är lugn och tålig,» försäkrade läkaren, med en stämma så mild och derjemte så trygg, att moderns snyftningar i en hast upphörde.
»Slipper jag döl» ropade flickan, fattande med båda händerna i det vänliga ansigte, som lutade sig öfver hennes; »då vill jag vara lugn och tålig... jag vill ta in allt hvad doktorn ger mig, bara jag slipper dö.»
Axner, som derunder noga fixerat den sjukas anlete, hvilket han nästan vidrörde med sin kind, spratt häftigt till och rodnade derefter ända upp till hårfästet. Ett kärt minne från hans barndom, med ljusa lockar och ögon blå, genomsväfvade hans själ och lemnade efter sig en outsägligt ljuf sinnesstämning.
»Lilla Lalla!» hviskade Axner tätt invid hennes öra, så att ingen annan kunde höra det.
»Lalla! Lalla!» ropade flickan till, liksom hade äfven hon blifvit fettad af ett minne från sin tidigare barndom; »det gör så ondt... så ondt! . . . Men jag dör ju inte?» tillade hon med en ängslan, som röjde, att plågorna ögonblickligen qväft det späda barndomsminnet.
Grefven och grefvinnan sågo bestörta på hvarandra vid detta utrop från deras dotters läppar. Förmodligen trodde de att hon yrade,
Källa: Project Runeberg ·
