Sida 236
13. En månskensqväll på Djurgårdsbrunnsviken
»Antingen du eller jag börjar leken, kan just komma på ett ut,» sade muraren, utan att ens vrida på hufvudet; »har du något mer att kasta, så gör undan det så fort som möjligt, för, ser du, desto mera ledigt rum får jag, när jag kommer och helsar på dig ... ruter är det i dig i alla fall, det medger jag ... men så finns det inte heller någon killing så liten, att han ej sprattlar emot, när man tar honom i kalufven.»
Axners första tanke efter sitt misslyckade kast var att hoppa i sjön för att simmande uppnå land, ty han var stark i den konsten och stranden dessutom icke så aflägsen, att ej en skicklig simmare, äfven med kläderna på sig, kunde lyckligt hinna densamma. Men vid närmare besinnande insåg han att, huru raskt han än simmade, skulle likväl muraren med båten utan ringaste svårighet hinna fatt honom, hvars undergång då blefve oundviklig. Att nesligt tigga vilddjuret om nåd och försköning förbjöd honom hans stolthet, äfven om det kunnat löna mödan att krypa till bönboken.
Hans belägenhet var förfärlig. Ensam i en liten båt på det öde vattnet klockan åtta på aftonen, utan det obetydligaste vapen till sitt försvar mot en jättelik, blodtörstig och dertill väl beväpnad fiende samt utan minsta hopp om,
Källa: Project Runeberg ·
