Sida 235
13. En månskensqväll på Djurgårdsbrunnsviken
»Det var länge mitt fasta beslut att se ditt hjertblod, hvar jag kunde träffa dig,» började ånyo muraren, i det han svängde den blanka klingan öfver sitt hufvud, liksom ville han på detta sätt förlänga sitt offers marter, »ty du slingrade dig jemt och samt mellan mina utlagda garn, liksom skottspolen i väfstolen; men jag var rädd för arbogaölet, som kunde komma surt efter, och så tyckte jag ändå på sätt och vis, att det var skinn om dig, fast det var tunt ... än var du på det stället och än på ett annat ... det är f-n hvad du har flackat omkring ... jag åkte inte i schäs, jag, som du och dylika plåsterkadetter, och derför, ser du, var det inte så lätt att fatta dig i hasorna.»
»Jag räddade er från döden, usling!» ropade Axner, »och jag gaf er och er hustru lifsuppehälle under hela den långa tid ni var sängliggande och inte förmådde lifnära er sjelf.»
»Tacka din Gud för det,» svarade muraren; »för det har du att tacka för, att du nu slipper undan med lifvet ... har jag inte betalt min skuld, när du får behålla lifvet ... hä?»
»Men om jag låtit er dö som ett osjäligt djur?»
»Då hade du burit dig åt som en skurk till läkare och f-n hade då skrifvit ett recept åt dig, som skulle ha gassat i inelfvorna på dig ... men nu, min gosse lilla, är det bara ditt ena öra jag vill åt ... hugget som stucket, lika mot lika, det är ju billigt det ... sitt du bara stilla och rör inte på skallmejan, för annars blir felet ditt, om den här lilla täljknifven, som du varit så artig och tagit med dig, kapar åt sig, mera, än jag vill ha ... Jag slipper nöta min gamla knif, för den här tingesten har en egg, så man kunde skära itu en kyckling med den ... Jag tycker så roligt det skall bli i morgon, när pappa sol frågar mamma måna, hvar hon gjort af ditt ena öra!»
Under det muraren sålunda hånade, tog Axner noga sigte på dennes hufvud och slungade, vid slutet af talet, rorkulten mot talarens ansigte. Men vare sig, att rorkulten icke fått en säker riktning, eller att den onde anden afvände slaget från sin frändes hufvud, nog af, det improviserade kastvapnet snuddade endast förbi sitt mål och flög långt bortom det utåt sjön, hvari det slutligen föll, en vanmäktig leksak för den svaga vinden.
Källa: Project Runeberg ·
