Sida 234
13. En månskensqväll på Djurgårdsbrunnsviken
sig hans själ, och samlande hela sitt lugn; »det var då ett förräderi ... en på förhand uppgjord komplott emot mig!»
»Om du riktigt velat undgå mig,» yttrade den vilde roddaren, »så borde du ha skaffat dig ett par ögon i nacken, för medan du som en grodunge kraflade dig fram öfver kappsäckarne, bytte jag plats med den der törstiga gardistsjälen, som sedan sprang för attan i våld ... var det inte finurligt påhittadt, du?»
»Det var värdigt en sådan bof, som ni är,» var Axners oförskräckta svar.
»Och om du inte varit ett sådant blindstyre, som du är,» fortfor karlen, »så borde du väl kommit under fund med, att en utsvulten gardist aldrig i tiden kan ro en båt, så den flyger som en fågel ... men det var ditt öde, att du hvarken skulle se eller höra, för att jag sent omsider en gång skulle få gastkrama dig i allsköns ro och trefnad ... du äter väl inte upp mig för det här lilla oskyldiga sprattet?»
»Nej, men jag skall begrafva er på sjöbotten, om ni inte genast ror mig till land!» skrek Axner, kastande af sig kappan och skådande omkring sig efter något medel till sitt försvar.
»Du gal väl starkt för att vara en sådan ungtupp ... men du gal väl så lagom, när jag fått fjädrarne af dig,» svarade den förfärlige roddarkarlen.
Dervid kastade han upp årorna bakom sin rygg, så att årbladen sköto upp i vädret på hvar sin sida om båten, hvarefter han bugade sig ner och upptog en sabel, hvars klinga blixtrade mot månen. Det var Axners egen sabel, som han alltid brukade hafva hängande öfver sin säng och den han tillsagt sin städerska att lägga i båten, men hvilken han först saknat, när han, vid åsynen af sin dödsfiende, ville upptaga den.
Axner förbannade sin obetänksamhet att ej ha tagit vara på sitt vapen när han steg i båten och innan han tog plats vid styret. Han ryckte emellertid lös rorkulten och höll den sträckt framför sig, beredd på denna förfärliga strid, han numera icke ansåg sig kunna undkomma. Ingen annan båt kunde förmärkas på den ödsliga viken, och månens bild darrade i vattnet, ett återsken så väl af den melankoliska himlakroppen deruppe, som af den oro, hvilken dvaldes på djupet af ynglingens själ och hvilken han, oaktadt sitt personliga mod, icke alldeles förmådde häfva.
Källa: Project Runeberg ·
