Sida 250
14. »Den förskräcklige» spökar
250
ynglingarne.
blick sökte först och främst den unga fröken. Hon var nu sjutton är och af en fulländad nordisk skönhet; dock tyckte han, att de himmelsblå ögonen icke voro så stora och själfulla, som han drömt dem vara; men troligtvis härledde sig denna omständighet från Axner sjelf, i hvars inre hennes bild icke mera strålade så skön och helig som förr. Samtliga sällskapets blickar hvilade med synnerligt välbehag på »den vackre doktorn», hvilken de i alla afseenden funno värdig detta tillnamn.
Under det man drack sitt te, fortgick samtalet, som naturligtvis börjats rörande den sjuke, hvars tillstånd upplystes icke vara så farligt som man förmodat, med en okonstlad liflighet i hvarjehanda gladare ämnen, och det dröjde icke länge förrän vår doktor, hvars tal och sätt att vara röjde lika mycken verldskännedom som beläsenhet, bemöttes med en förtrolighet nästan som hade han varit en daglig gäst på stället. Teet var nu drucket, och tebordet afdukades af betjenterna.
»Jag höll just på,» tog grefve Friisenhjelm till ordet, »att, medan vi väntade på doktorn, uppläsa för grefven, min måg, nägot som förtjenade en af de första platserna i en pekoraliesamling.»
Dervid tog grefven upp från soffan en stor papperslunta.
»Det är en högst egen tillfällighet som förskaffat mig denna skatt,» fortfor han skrattande, »hvilket jag sedan skall omtala för doktorn; men jag försäkrar, att doktorn icke skall anse sin tid bortkastad genom att afhöra några kapitel ur detta klassiska manuskript... Titeln är: Den Förskräcklige i Södra bergen, eller Adolfs och Lallas märkvärdiga och sorgliga Lefnadsöden, roman i tre delar.»
Grefvinnan, fröken och hennes fästman, den ståtlige grefve Silfverhjelm, utbrusto i ett skallande skratt, som kunnat höras långt ner på gården. Derunder kastade de sina blickar på Axner, liksom toge de för gifvet, att äfven han skulle instämma i deras glädje.
Men det var för märkvärdigt: långt ifrån att deltaga i den allmänna munterheten, satt doktorn stum, ömsom bleknande, ömsom rodnande.
»Mår doktorn illa?» frågade grefvinnan orolig.
»Nej, visst icke, hennes nåd,» stammade Axner; »men... men jag blir alltid så upphettad, när... när jag druckit te, hvilket jag högst sällan brukar dricka.»
Källa: Project Runeberg ·
