Från fronten i väster september-november 1914

608 inträtt i tjänst. Och då blev det andra bullar av. »Vad är det där för en civilist?» röt han. »Vad har ni att göra här, var kommer ni ifrån, är ni tidningsmänniska? Jag skall nog taga reda på vad ni är för en och om ni har tillstånd att uppehålla er i Bapaume.» Med alla upptänkliga medel sökte jag lugna översten, men han gick bara an som den värsta korpral. Ett par dagar senare träffade jag honom åter och han frågade mig då: »Kan ni någonsin förlåta mig att jag var så grov häromsistens?» — »Ja, min käre överste, jag försäkrar er att det var mig ett obetalbart nöje att se en bajersk krigsman i sin fulla kraft och myndighet. Jag kunde ha varit spion, och ni hade blott er instruktion att följa.» Vi blevo naturligtvis vänner för livet och det skulle glädja mig att återse honom en gång. Därpå ledsagades jag av min underofficer till det hus, där jag skulle bo. »Notaire» stod det på en skylt över porten. Vi ringde på och en äldre tjänstekvinna kom och öppnade, hack i häl följd av en gammal herre med distingerat utseende, storväxt med högvälvt huvud, vänliga mörka ögon under buskiga ögonbryn, kritvitt hår och vita mustascher och polisonger. Denne herre var notarien monsieur Emile Cossart, som icke låtit skrämma sig från hus och hem av kriget, utan lugnt stannat kvar i villervallan. Han bad mig hålla till godo med det enda gästrum han hade att bjuda på och som nu vederbörligen förevisades mig av en av hans tre niécer, mademoiselle Lengagne, och tjänstekvinnan. Rummet var enkelt, men snyggt och trevligt, och dess båda fönster vette mot en liten trädgård.