Sida 617
Till Bapaume
609 Angående villkoren sade jag monsieur Cossart, att jag ville betala hyra för rummet under de dagar jag tog det i anspråk. Men därom ville notarien icke höra talas. Utan att ingå i några vidlyftiga detaljer åberopade jag min egenskap av medborgare i ett neutralt land, en omständighet som förbjöd mig att taga inkvartering utan ersättning. Det hjälpte icke. Till alla mina argument hade han blott ett enda svar: »c’est impossible», uttalat på ett oefterhärmligt sätt. Till slut återstod mig intet annat än att tacka för hans stora gästfrihet. Monsieur Cossart var en typ — en högst sympatisk och älskvärd typ av äldre rentier i en fransk landsortsstad. Oaktat den storm, som nu dragit fram över hans land, hans provins och hans hem, hade han alltjämt bibehållit ett oförbränneligt gott lynne. 1 1870—71 års krig hade han varit soldat och hade i Peronne blivit gjord till krigsfånge och förd till Jiiterbog, där han varit kvarhållen i 2V? månader. I den tyska fångenskapen hade han blivit väl behandlad och hade aldrig haft något att beklaga sig över, och jag kunde försäkra honom, att de franska fångarna även nu bemöttes med den största välvilja. Vi talade mycket uppriktigt. Monsieur Cossart trodde icke att tyskarna skulle segra. I förra kriget var det annat, men nu hade de också England och det stora mäktiga Ryssland emot sig. Att tyskarna genom sin oerhörda anfallskraft kunnat översvämma Belgien och en del av nordöstra Frankrike, betydde nog icke så mycket. Krigslyckan skulle snart kasta om och vända sig till Frankrikes förmån. »Vi få väl se, vi få väl se,» sade han gång på gång. 39. — Sven Hedin.
Källa: Project Runeberg ·
