Sida 618
Till Bapaume
610 Jag sökte förklara för honom ställningen på den östra krigsskådeplatsen och berättade om Hindenburgs segrar, om det stora lugn som rådde i Tyskland och om den ryska marschen till Berlin, som general Rennenkampf utlovat, men som ännu ej hörts av. Det hade icke varit någon lycka för Frankrike att placera milliarder och ständigt nya milliarder i ett land, vars bistånd tröt just i det ögonblick då det som bäst behövdes. Om jag icke beundrade Frankrike och älskade dess intelligenta, flitiga, sparsamma och patriotiska folk, skulle jag glädja mig över en statskonst, som förde sådana olyckor som de nuvarande åstad. Men nu sörjde jag över en politik, som aldrig kunde föra något gott med sig. »Nous verrons, nous verrons,» svarade monsieur Cossart, nickande och småleende. Men så föll det honom in att han kanske sagt för mycket, och han undrade om de tyska officerarna skulle bliva honom gramse och förorsaka honom obehag, ifall de fingo veta vad han yttrat. Nej bevars, det behövde han icke frukta. Fian kunde lugnt säga de tyska officerarna, att han litade blint på seger åt de franska vapnen och återtåg för de tyska härskarorna, utan att framlocka misslynta rynkor i en enda panna. Inför sådana ord skulle vilken tysk officer som helst göra honnör och betyga sin högaktning för en man, som kämpat för sitt land i sina unga år, och som ännu i sin ålders höst hyste stora och gloriösa tankar om sitt folk. »Ty ni må säga vad ni vill om tyskarna och betrakta dem, om ni behagar, såsom edra svurna fiender, så är det dock så att de egenskaper, tyskarna beundra hos sina egna, dem beundra de också hos andra. Därför hysa de
Källa: Project Runeberg ·
