Sida 673
Skyttegravar
663 en sådan natt som denna är faran nästan lika stor som på dagen och den allra största försiktighet måste iakttagas. Det kräves systematisk utbildning i förflyttning under månskensnätter. Även för en ganska kallblodig soldat måste det medföra en viss spänning att kräla fram på tåspetsarna och armbågarna genom gräset, så mycket mer som han har geväret att kånka på. Han måste stanna ibland, dels emedan färden är tröttsam, dels för att se framåt graven och lyssna. Så fortsätter han ett stycke, innan han åter håller andan och spejar som en katt på rov. Allt är tyst, men vilket ögonblick som helst kan han få höra knallande skott och vinande kulor. Slutligen ser han skyttegraven framför sig som en mörk linje. Skall han hinna fram utan att upptäckas av fransmännen? Han trycker sig allt närmare mot marken och rör sig allt försiktigare och långsammare. Nu har han kanske tjugu meter kvar, nu blott tio. Bröstvärnet ligger skarpt tecknat, det är blott ett tuppfjät, som skiljer honom därifrån. Och dock är detta avstånd oändligt långt, ty här är faran som störst, det är hitåt de franska spejarna och patrullerna framför allt hålla sin uppmärksamhet riktad. Han vet att den i marken två meter djupt och en meter brett grävda fåran är full av väpnade, vakna män, men icke ett ljud höres, icke ett liv synes, icke ens skenet från en snålt bländad eld. Han känner icke doften av en cigarrett, men han känner andra dofter som förråda människor. Nu har han blott en meter kvar, det är tyst på franska sidan och han slinker ljudlöst och mjukt som en katt över kanten och är räddad.
Källa: Project Runeberg ·
