Från fronten i väster september-november 1914

665 användes den lilla tältkluten i packningen till täcke. Om avståndet mellan de fientliga linjerna, såsom här, är blott åttio meter, så får intet ljus tändas ens i de underjordiska hålorna, än mindre eld, varför luften blir kall, fuktig och rå. Men uppgår avståndet till tre eller fyra hundra meter, efterskänkes något på dessa försiktighetsmått. Dock får icke heller i detta fall eld uppgöras eller bart ljus brinna i den egentliga skyttegraven. Soldaterna ha med sig torrskaffning, avsedd att räcka för hela passet, men det kan också hända att man på grund av häftig eld blir avskuren från all förbindelse och då tvingas att svälta en eller flera dagar. Men även den olyckan tages med mycket gott lynne. Hur farligt livet i skyttegravarna är kan man förstå därav att dagligen framför Monchy-au-Bois räknades 60 till 80 döda och sårade. Varken de ena eller de andra kunna bortföras. Sträcker man upp ett lillfinger över kanten har man genast eld. Liken få därför ligga kvar i skyttegraven. Det vill säga man befriar sig från den döde genom att gräva ned honom i en riktig grav i skyttevärnets botten. För några dagar sedan hade det hänt, att en soldat blivit så svårt träffad av en granat, att han blev ituskuren, och ena hälften blev sittande fastklämd i ett plankstöd. Han kunde ej avlägsnas utan fara för de levande och fick därför sitta kvar. Men nu spred han också en vidrig stank, och hur soldaterna buro sig åt måste de se det vanställda blånande ansiktet. Ibland få avslitna armar och ben ligga kvar i graven, tills någon ger sig tid att gräva ned dem. Man blir härdad