Från fronten i väster september-november 1914

666 med tiden. När det är för fosterlandet man lider, så bryr man sig icke om de rysligheter man ser och upplever. Under regn bli skyttegravarna förskräckliga. I Belgien såg jag huru de då togo sig ut. Regnvattnet samlade sig i dem, och de liknade avloppsdiken vid sidan av en åker, halvfyllda som de voro med grågult vatten och lervälling. General von Winckler berättade att hans folk stått 24 timmar i vatten till knäna utan att klaga och utan att någon blev sjuk. När soldaterna kommo tillbaka till reservställningen berättade de med oförbrännlig munterhet för sin kamrater om sina äventyr. Man borde bli sur av att ligga i marvatten ett helt dygn i sträck. Detta gällde gardesgrenadjärer, om vilka intet annat kan förutsättas än att de skola gå i land med vad som helst. Men alla tyska truppförband äro lika. Bland de tyska soldaterna förekomma inga sura miner, där höras endast friska toner. För att råda bot mot översvämningen lät generalen gräva avloppsgravar, genom vilka regnvattnet leddes till likaledes i jorden urholkade cisterner. På sina ställen underlättas förbindelsen med skyttegravarna medelst verkliga sapper, som från någon lämplig terrängavskärning, i sicksack leda till den främsta linjen. På detta sätt underlättas naturligtvis i hög grad avlösningen. Skyttegravarna löpa icke i raka linjer, om icke, såsom i trakten söder om Antwerpen, landet är fullkomligt jämnt. Eljest är deras sträckning beroende på terrängens ytformer. I allmänhet läggas de så att de lämna möjligast fri utsikt åt fiendehåll och så att döda vinklar undvikas. Det fria skottfältet är det