Idun: 1893

1893 261 samt densammas kollationering mellan de olika bedömarne upptaga månader. I det längsta, som sagdt, ba vi hoppats att kunna lösa saken, men ju mera det trägna arbetet framskridit, dess tydligare har endast framgått, hur oändligt det hotar alt blifva. Vi ha slutligen, trots vårt envisa motstånd och mot vår vilja, drifvits till den bestämda öfvertygelsen, att en absolut rättvis dom — och en sådan måste det ju vara — naturligtvis ej är teoretiskt omöjlig, men skulle draga årslångt ut på tiden. Och ändock skulle helt visst i praktiken domslutet till sist alltid komma att bli omtvisteligt. Och nu ha vi nödgats fråga oss — och fråga Eder, kära läsarinnor — är det under sådana omständigheter icke bättre, att detta oformligt tidsödande och fruktlösa arbete afbrytes, och att de 400 kronorna anslås till något ändamål af välgörande art, som / sjä/fvo behagaden bestämma? Härigenom kränkes ovillkorligen minst någon enskilds rätt, och gören I oek en liten uppoffring här och hvar på edra förhoppningar, så gören 1 därmed samtidigt en god gärning. Vi våga hoppas, att om edra hjärtan få tala, skolen I ej allt för hårdt döma oss, då vi nu gjort denna öppna bekännelse, och därför att vi ej se någon bättre och lyckligare lösning. Vi tillåta oss därför föreslå, att de från täflingen kvarstående 400 kronorna anslås till något af följande ändamål: antingen till Svenska Kvinnoföreningen för fosterlandets försvar; » Fredrika-Bremerförbundets sjukkassa; eller till Eugeniahemmet, det kända af prinsessan Eugenie grundade hemmet för obotligt sjuka barn. Och äger enhvar af våra läsarinnor att inom en månad från datum insända sin röst för någondera af dessa tre. Till det ändamål, som för sig får de flesta rösterna, utbetalas därpå omedelbart medlen. Vi invänta nu förtröstansfullt edert svar och bedja Eder vara öfvertygade, att vi allt framgent skola söka vidhålla vår ärliga sträfvan att arbeta för de svenska kvinnornas intressen och göra oss förtjänta af deras förtroende och — öfverseende. Stockholm i aug. 1893. Redaktionen af Idun. Ett stockholmsoriginal. »Nej, se gumman Wallin,» komma helt visst många af våra hufvudstadsabonnenter att med ett gladt igenkänningsleende utbrista, då de i dag öppna sin Idun och skåda bilden härofvan. De, som känna den redbara, sträfsamma och originella gamla, skola ej behöfva fråga, hvarför det nu vederfares henne den äran att afbildas i tidningens spalter; och vi äro visse, att äfven våra tusentals läsarinnor i landsorten med nöje se bilden af »tidningsgumman» och höra några ord förtäljas om en kvinna, som genom sjukdom, brist och motgångar af många slag ändock »öfver en ringa ting trogen varit». Anna Katarina Wallin är ett af Stockholms originaler. I ur och skur, såväl som i sol och hetta, vandrar hon lugnt sin väg fram med sin tidningsväska under armen, iklädd sin gammalmodiga, något slitna, men alltid renputsade dräkt. Hon har i sin ungdom sett bättre dagar, ty hon kan ibland förmås tala om sin lyckliga barndom i ett föräldrahem i Vaksala, där gudsfruktan och I DU N arbete utgjorde hemtrefnaden. Hon talar därom så enkelt och så godt, att man blir varm om hjärtat. Hon vet att berätta om ärkebiskop Rosenstein på hans gård Brunne i Wänge, af hvilken hon som barn fick mången blank treskilling, ja, ibland vid högtidliga tillfällen till och med en ny oskrynklad 18-skilling. Med lugnt, nästan buttert allvar förtäljer hon, och icke en min förändras i hennes skrynkliga anlete, men kommer hon på kapitlet, om huru studenterna följde Johan Olof Wallins lik till Flottsund med standar och sorgflor, då rycker det svagt i underläppen, och man ser den återhållna tåren i ögonvrån. Ett minne, som äfven synes röra hennes hjärta, är hågkomsten af »Minerva», en häst som egde hennes varma kärlek, och på hvilken hon brukade få rida under sin vistelse på Stora Kil. Hennes minne af Emilia Högqvist som människa och konstnärinna Anna Katarina AVallin. ; v*->w lockar riktigt trillande tårar ur hennes ögon, och i det hela bilda hennes alla hågkomster en verklig sagokrans, innefattande mången ryktbar personlighet från gångna tider. Åren gingo. De gamla väDnerna måste skatta åt förgängelsen, men Anna Katarina var kvar. Allt från barndomen hade hon en klen och sjuklig kropp och måste tid efter annan intagas på sjukhusen. Mellan hvarje »utskrifning» »hämtade hon andan» och »tog i», så mycket krafterna medgåfvo. På så vis var hon »till hjälp» på än ett, än ett annat sätt. En dag — hon var då redan 67 år — gick hon i mörka tankar öfver stundens börda. Det började bli skumt på hennes stig, och ålderdomen hade redan krökt hennes rygg. Men ännu skulle hon väl kunna vara nyttig, tänkte hon, och ärligt ville hon tjäna sitt bröd. Då mötte hon en ung tidningspojke, som med friska armar och hälsans rodnad på sina kinder ropade ut sina tidningar. Anna Katarina stannade, liksom uppvaknande, och gjorde sina reflektioner: »Dina unga armar behöfvas till andra värf; jag kan sköta denna syssla. Fast jag är gammal och bruten, kan jag nog trafva omkring med tidningar.» Sagdt och gjordt. Hon vandrade åstad till Illustrerad Familje-journals kommissionär på Norra Smedjegatan och frågade på sitt egna humoristiska sätt, om han hade så pass mycket lättrogenhet, att han ville våga några exemplar på henne, så ville hon försöka kolportera ut dem. Kommissionären funderade, under det han betraktade gumman, och sade slutligen: »Ni ser så redlig ut; jag skall offra 50 exemplar. Se här.» Nu började Anna Katarina sin mission att sprida nyheter och upplysningar kring hufvudstadeu. Hon har varit en af dem, som kringburit Iduns allra första nummer. Då hon kommer in till någon af sina kunder, trugar hon aldrig och ber. Hon frågar endast: »Vill ni ha?» Och genom hennes rent af värdiga uppträdande synes mången med ökadt nöjet taga de tidningar hon erbjuder. Hon har 1 à 2 öre för hvarje tidning i provision, och för detta får hon ofta klifva ända till 4 trappor upp, men det är en lag för henne, hon tvekar aldrig. Hvarje fredag och lördag går hon öfver tusen trappor. Räkna vi dessa tusen i veckan under de tio år hon vandrat, utgör det ett ganska respektabelt arbete för de nu 77 åriga benen. Ännu har hon aldrig försummat de kunder hon förskaffat sig. Punktligt i hvarje vecka, om det än är ett hundväder, är hon hos dem med Idun och flere andra blad. Hon »gör» äfven i böcker, Blanches, Wennerbergs, Carléns skrifter — ja, vi kunna ej uppräkna alla de värdefulla arbeten, hon bidragit att sprida, och hos bokhandlare och boktryckare har hon ett oinskränkt förtroende. De lämna utan betänkande ut åt henne böcker och tidningar uppgående till rätt stora summor, och alltid betalar Anna Katarina ordentligt, raljerande för resten öfver sin förmåga att sprida vitterhetens ljus bland sina medmänniskor. I många hem, åtminstone hos dem som ha blick för det betydelsefulla i denna gamla kvinnans trogna arbete, blir hon trakterad och bjuden »i våningen», som hon säger. »Mamsell Wallin » skall alltid lite smått hyllas. Måhända finnas de, som tycka att vi uppehållit oss för länge vid denna lilla enkla bild af en fattig och ringa kvinna, som nu när som helst i sin ålders bräcklighet kan vara redo att omhändertagas af barmhertigheten. Men vi hoppas, att många ock skola sentera den stora vikt, som ligger i Katarina Wallins föredöme. Ty trots sin stora fattigdom har hon tagit vara på de pund, hennes Herre gifvit, och öfver en ringa ting trogen varit. Hell den kvinna, som håller,på sin värdighet! Hon är sitt släktes ära och mänsklighetens stolthet. Hon är större genom sitt hjärta, än hvad rikedom, rykte, talang och yttre glans kunna förläna. Stilla, helgadt och fröjdefullt framflyter hennes lif. Fr. Ehrenberg.