Idun: 1893

1893 I D U N 407 t eller vilsekommen äkta man. Arbetet har tagit allt större dimensioner, och intresset för detsamma bar ökats i samma mån behofvet af ett sådant ar bete gjort sig allt mera gällande. På initiativ af henne skaffades först i hyrd lokal ett bem för skandinaviska sjömän för do tider de måste vistas i land under väntan på ny hyra. Men då efter tre år räkenskaperna visade ett betydligt deficit, förklarade hemmets styrelse, att det ieke längre kunde fortgå. Fröken Hedenström var dock af annan mening och vidhöll fast och orubbligt, att Gud icke skulle låta ett arbete gå under, hvilket han redan i mångt och mycket så rildigen välsignat. En vecka senare skulle komitén sam manträda på hemmet, affärerna klareras och samtliga styrelsemedlemmar afgå. Under denna vecka var fröken H. icke utom dörren mer än för direkta hushållsangelägenheter, icke heller skref hon ett bref till någon annan än sina bortavarande »gos sar», men tillbragte hvarje ledig stund i bön till Gud. När det utsatta styrelsesammanträdet var öfver och ordföranden med sorgsen röst frågade, hvad hon nu tänkte göra, blef han icke litet öfverraskad, då hon gladt och förtröstansfullt svarade: »Ofvertaga hemmet själf. » >An skulderna då?» »Till dem har Gud under förliden vecka sändt in hvart enda öre, det fattas mig icke ett.» »Nåväl, Agnes Hedenström,» genmälde ordföranden, »jag står icke längre kvar som styrelseledamot, men så länge Gud låter mig lefva, står jag kvar vid er sida som en orubblig vän.» Och detta löfte har han troget infriat. Alla omsorger, från . den största till den minsta, voro från denna tid samlade på en hand, och detta visade sig i många fall gynnsamt, isynnerhet som denna hands förmåga att arbeta var större än de flestas. Fröken Hedenströnis tro kom ej på skam. Arbetet fortgick och utvecklades, och sedan 1888 har skandinaviska sjömanshemmet i London sin egen lokal vid West India Docks. Det ståtliga huset upptager flere våningar, afsedda för sjömännens trefnad och bekvämlighet. Kasta vi i första våningen en blick in genom glasdörrarna till vänster, så påträffa vi det s. k. »rökrummet». Där stå midt på golfvet tvänne väldiga ekbord, omkring hvilka hopar af sjöfolk äro mer eller mindre ifrigt sysselsatta med att läsa tidningar, under det rökmoln uppstiga från den oundvikliga tobakspipan. Från rökrummet leder en dörr till den s. k. »krogen». Tillvaron af en »krog» i ett på stränga nykterhetsprinciper grundadt hem kan ju synas ganska principlös; saken upplöser sig emellertid i ett oskyldigt skämt, alldenstund utskänkningen endast består i alkoholfria läskedrycker samt kaffe och te. Agnes Hedenström har funnit denna lilla krog vara ett ypperligt medel att hålla sina »gossar» inomhus. Till höger inom glasdörrarna ligger matsalen. Med dagsljusets inströmmande genom fjorton fönster och väggarna prydda med vackra taflor och bibeltexter, förefaller den särdeles inbjudande. Borden i matsalen serveras från ett angränsande rum, som utgör genomgång till köket. I nästa våning läsa vi på en dörr: »Generaloffice». Här inträda vi i ett präktigt rum, hvars tvänne pulpeter och långa mahognydisk ge tillkänna dess karaktär af kontor. Det är för öfrigt prydt med kuriositeter från världens alla kanter, hopsamlade och skänkta af sjömän. 1 detta rum arbetas från tidiga morgonen till sena kvällen med de mångfaldiga och olikartade göromål, som höra till en så omfattande verksamhet. Folk kommer hem och folk mönstras ut. Penningar tillvaratagas, insättas på banken eller hemsändas. Sålunda tog man här t. ex. under ett enda år om händer 355,000 kr. af sjömäns hyror, och af dessa penningar öfverskickades i växlar 77,600 till Skandinavien och Finland. Vidare expedieras bref, tidningar och andra postförsändelser, råd och anvisningar gifvas, order utfärdas o. s. v. Innanför detta kontor finnes ett mindre, »private office», där besökande vänner till sjömansmissionen och andra intresserade emottagas. Äfven detta rum är öfverhopadt af intresseväckande föremål från alla länder. Utom de tvänne kontoren inrymmer våningen linnerum, en mindre matsal, förmak, sofrum för hemmets personal och gästrum. Ofvanför denna våning befinna sig de tvänne »sjömansvåningarna». Dessa äro hvarandra tämligen lika, med en korridor löpande längs igenom byggnaden. Dörren till hvart och ett af de å ömse sidor liggande sofrummen leder direkt ut till densamma. Hvad som genast ådrager sig en främlings uppmärksamhet äro de i öfre kanten på flere dörrar målade olika namnen. Man läser t. ex. »Miss Macpherson», »Baroness Wedel-Jarlsberg» och en mångfald andra namn, hvaribland flera svenska. Detta utvisar, att rummen äro möblerade af dessa damer, hvilkas intresse för hemmet och dess verksamhet därigenom äger en särskild anknytningspunkt. Kostnaden för möbleringen af ett sådant rum är 240 kr. Möbleringen utgöres af fyra sängar, lika många stolar, ett bord och en rymlig byrå med en låsbar låda för hvarje man. Ett par billiga gardiner jämte åtskilliga taflor på väggarna bidraga i väsentlig mån att göra det lilla rummet hemtrefligt. Frisk luft sörjes för medels ventiler. Ofta nog bo gamle skeppskamrater tillsamman, och då dessa i allmänhet komma väl öfverens, blir belåtenheten stor. Hvad är nu hemmets syfte, och inom hvilka gränser håller sig dess verksamhet? På den första af dessa frågor svarade en gång stiftarinnan, att om det icke afsåge annat än att skaffa sjömännen en behaglig tillflykt under deras vistelse i land, vore hon frestad att genast den dag som var taga ned namnplåten: »The Scandinavian temperance Sailors home» och i stället annonsera: »Magasin att hyra» eller något dylikt. Nej, dess syfte sträcker sig långt bortom detta materiella, och gränser för dess verksamhet finnas i själfva verket ej. Behandlingen af de män. som på ett eller annat sätt kommit i beröring med hemmet, går i första hand ut på att väcka deras fulla förtroende för att sedan om möjligt få draga dem in på den enda vägen till frid och lycka. Detta, det direkta missionsarbetet, omfattar evangeliska missionsföredrag och nykterhetstal, dels af föreståndarinnan själf, dels af utanför stående vänner till hemmet. Agnes Hedenström, eller numera fru Welin, har ett alldeles särskildt sätt att umgås med sina »gossar», det är en hurtighet och raskhet i hennes väsen, som gör att hon i hög grad behärskar dem, på samma gång den kärlek och välvilja, som lysa fram i allt, vinna deras hjärtan. Visst är, att Agnes Hedenström-Welin haft en stor lifsuppgift att fylla, och att hon troget fyllt den. (Illustrationerna efter på platsen tagna fotografier.) t^ane Qernandt Hncbr mellanakten. » I ag den . . na sabel, den sa. . beln, den X sa . . beln.» Det var »Lille Hertigen», som sprang in i sin klädloge med första aktens slutkuplett på läpparna och' en stor bukett i famnen. I en släpklädning af den gräsgröna färg, som aldrig existerat annat än i gamla teatergarderober, kom en af hofdamerna efter henne, långsamt, med trötta steg, medan hon drog de stora hvita handskarna af sina magra händer. Den unga såg sig om efter sin påkläderska; »Hvar är Marie?» frågade hon. »Lilla Fanny — Marie bad att få gå hem ett tag och se till sin flicka, och jag lofvade, att jag skulle hjälpa dig. Blir du ledsen för det?» »Kära gamla Akis, hvad är det att bli ledsen för?» Strålande af framgången dansade Lille Hertigen rundt omkring rummet med sin gamla kamrat. »Fanny låt bli . . . åh, låt bli . . . Du kan vara glad, du, men det finns så många, som ha det svårt —» »Lilla Akis!» »Ah, jag talar inte om mig, men om den stackars Marie — —» »Marie? Men jag tycker, att hon är så afundsvärd. — Jag tänker på den tid, då jag hade min lille gosse». »Du var lycklig ...» »Jag har aldrig haft så mycket bekymmer. Jag var alltid orolig för honom. Men jag skulle inte vilja ge en enda af de små sorgerna för den största lycka i världen.» Hon log ett leende, som förvandlade hela det lilla rörliga ansiktet med dess konstlade färger. »Han hade bara mig,» sade hon. Jacques tyckte nog om honom, men inte på samma sätt som jag .. . Gamla hederliga Akis, jag vet inte, om du gjort dina erfarenheter, men det är en egendomlig sak — hvad? — Männen? Att hålla af dem är ett, att lefva lifvet tillsammans är ett annat. Det finns de, som man bara borde — hålla af. Icke gifta sig med. Då gör man orätt. Han hörde till dem. Och han hade sina egna åsikter i så mycket. »Hvad är det, som gör äktenskapet?» sade han. »Ar det offentligheten? Är det prästen? Eller är det två varelsers fria heliga vilja?» Jag kunde inte döma, om det var rätt eller orätt, men han hade de där idéerna, ser du, och när han talade till mig, var jag som ett rö för vinden, som ett intet vid min kärastes fötter. Jag var som Katarina där i pjäsen. Om jag sett månen gå upp och han sagt: »Det är solen, min vän,» så skulle jag svarat: »Ja, min älskade, ja, det är solen.» Om jag också hade rätt, skulle jag velat ge mig orätt hundra gånger, ifall han fordrade det, och vara hundrafaldt lycklig. Hvad betydde min önskan emot min kärastes? Hvad gällde min tanke emot min kärastes tanke? Hvad var min ångest inför ett ord af honom? Hvad var jag och mitt lif och min framtid, när han talade till mig om kärlek? Jag har älskat, och jag ångrar det aldrig. Hvad jag ångrar är, att jag någonsin tillät andra att blanda sig i vårt förhållande, att ■ jag tillät människor — beklaga mig.