Idun: 1893

402 I DU N 1893 (Sharhtta indholm julens stjärna. I tyst och nattlig timma en stjärna gick på fästet opp, i öster sågs hon glimma och leda vandrarenas lopp. De heliga tre kungar hon lyste med sitt ljus fram genom skumma dungar till gudabarnets hus. Mer klar, mer skön att skåda än hvarje annat stjärnebloss, hon ville liuldt bebåda, att ljuset nalkades till oss; att mörkret, som sig lägrat kring jorden, skulle fly och dagen, hvilken hägrat för siarns blickar, gry. Se — sekler hafva svunnit som böljor i det vida haf, årtusen hafva funnit . sin hvila uti tidens graf; ljus, hvilka fordom skänkte vår jord sitt blida sken och solar like blänkte, från fästet mejats re’n. Men, att oss vilsne värna, ännu i dag vid österns bryn framskimrar julens stjärna för trons och hoppets skärpta syn. Ännu för andens öga det Betlehem står kvar, som strålen från det höga vidt öfver världen bar. Den solbegjutna dager, som bryter sig mot dunklet här, från stjärnan ljuset tager, af henne återglansen är. Hvar kärlekseld, som flammar på jorden skär och ren, från hennes låga stammar och tänds vid hennes sken. a------------------❖------------------ eilten originella och konstnärliga illustration, som pryder första sidan af detta vårt julnummer, är utförd af den framstående artisten arkitekt August (Agi) Lindegren, särskildt känd för sina stora förtjänster om Upsala domkyrkas inre restaurering Illustrationen framställer de heliga tre konungars tillbedjan af Kristusbarnet och är på ett illusoriskt sätt hållen i 1400-talets naiva kyrkomålningsstil. J^elena Jfyblom ^j\/Å ^S/STUAK mm Wm P å en klippa vid hafvet sutto i solnedgången två systrar och väntade på, att stjärnorna skulle komma. Den äldsta satt högre upp på klippan, hvarifrån hon hade en vidsträckt utsikt öfver hafvet och himlen. Den yngsta satt på en sten alldeles nere vid hafskanten. Båda voro vackra att se, men hvilken, som var den vackraste, skulle vara svårt att säga. Ni vet: »Den vackraste är alltid den man tycker mest om.» Pen yngsta, som satt närmast böljorna med armbågen stödd mot knäet och hakan stödd i handen, såg med ett tankfullt uttryck rakt framför sig, där de sista sidenljusa vågorna gledo bort i sanden. Hon hade ett ovalt ansikte med blek hy, som liknade gammalt elfenben. Näsan var kanske litet för stor, men af en vackert böjd form, de fina läpparne voro sammanpressade, och i hakan hade hon en djup grop. Ögonen, som icke voro stora, hade en genomskinlig ljusblå färg och sågo upp emot himlen med en uppmärksamt spejande blick, medan de smala ögonbrynen voro högt uppdragna, hvarifrån håret låg struket stramt tillbaka. Hon hade kastat sin slöja öfver hufvudet för att skydda sig mot aftonkylan, som följer strax efter solnedgången, och den mjuka själen, hvilken omgaf hennes gestalt, hade hon dragit tätt omkring sig, så att den aftecknade hela hennes fina, välbyggda figur. Den andra systern, som satt högre upp på klippan, iiknade henne icke det minsta. Ingen skulle ha kunnat tro, att de voro barn af samma föräldrar. Denna äldre syster såg nästan yngre ut än den andra. Hon hade ett oregelbundet ansikte med mjuka, nästan barnsliga drag. Munnen stod litet öppen, som på barn, när de osedda leka med något. Det mörka håret låg i oroliga lockar ned öfver den låga pannan, och hufvudet var bart. Hon bar hvarken slöja eller hatt. Det mest påfallande i hennes ansikte var dock ögonen ; ett par stora, svarta, drömmande ögon, som växlade uttryck lika ofta, som hafvet växlade färg efter solnedgången. Det var ett par ögon, som sågo ut att kunna uttrycka allt; en stor smärta, en barnslig glädje och en oberäknelig skälmaktighet. Hon satt med de bara armarne i knäet och såg, liksom systern, väntansfullt upp emot himlen. Solen stod nu blott som en gyllne rand vid horisonten; plötsligt släcktes hon, liksom irian släcker ett ljus, och en rödviolett, varm färg spred sig öfver böljorna, där hon hade sjunkit. Som efter en brand, kastad på ett bål, steg en bred strimma likt eu gyllne rök upp öfver djupet, där hon hade försvunnit, och fortfor några minuter att brinna på himlen, som öfver hela västra synkretsen var rosenröd och orangegul. Men från andra sidan sköt redan natten upp sina skuggor öfver himlahvalfvet. Som en bågig, violett mur, hvilken beständigt växte, steg den dunkla natten fram ur sin eviga tystnad, och i den ljusgröna luften, som skilde natten och dagen åt, hade redan månen tändt sin skifva, en fin, silfveraktig båge, skrifven så klar och ren, som om den skulle ha varit tecknad med en spetsig pensel. Hafvets färg sjönk, nästan hörbart. Det var som om den med plötsliga ryck blef en half ton djupare; det rödvioletta blef blått, blågrått, dunkelt som natten. På en gång höjde sig en kall vind från djupet, och liksom i plötslig ångest skyndade alla böljor mot land, och så blef allting stilla, blankt med ett hvitaktigt sken inemot stranden. »Ser du,» sade systern, som satt närmast vågorna, »ser du! Där kommer den första stjärnan! » »Jag har sett den länge,» svarade den andra där uppe. »Nå, syster,» sade hon med de kloka ögonen. »Hvad heter den?» »Det vet jag inte,» svarade den andra likgiltigt. »Det bryr jag mig inte om.» »Det är dumt af dig,» svarade den första. »Hvarför vill du aldrig veta någonting. Förstår du inte, att du då skulle ha en dubbel glädje af allt?» »Tror du?» svarade den hiörkögda. »Vi människor kalla stjärnorna Mars och Venus och Sirius och Jupiter. Men stjärnorna heta nog något helt annat, som vi aldrig få veta. Hvad bryr jag mig om, livad man har kallat denna ! — Det är en vacker stjärna, Som jag gärna ser på ; — det är nog !» »Så där är du alltid,» sade systern vid stranden. »Du vill aldrig grubbla öfver tingen. Du nöjer dig med ett flyktigt, lättköpt intryck af dem, och därmed tror du dig känna dem.» »Och du grubblar så länge på dem, att du glömmer att glädja dig öfver dem,» svarade den andra. »Hvad hjälper det dig, att du vet, hur långt det är från oss till den där stjärnan, och hur mycket den väger. Blir du lyckligare för det? — Jag gläder mig öfver att se, hur den skälfver och tindrar. Se, hur vattenklar den är! Jag skulle vilja ha den i en ring!»