Sida 424
424 IDUN 1893 cfålfh-ild cfâgrell D et är så oändligt litet att berätta, men jag känner bebof att berätta det ändå. Det var en dag pä Glion. Jag hade gjort en lång vandring uppåt bergen samt därifrån beundrat Génévesjön, som låg täckt af dimma, hvilken i hvarje ögonblick lyftes upp af solstrålarne och så sänkte sig igen. Det var en bedårande lek, som höll mig kvar timme efter timme. Men nu var det tid att fara hem. Vi voro redan i september, och då faller skymningen hastigt på i dessa trakter. När jag kom till linbanan, hade vagnen just börjat sänka sig. Det var ingen annan råd än att vänta till nästa tur. Jag slog mig ned på en soffa och lät blicken halft tanklös följa det rörliga lifvet utanför hotell Bellevue’s vackra fasad. Någon familj af vikt skulle göra uppbrott, det var tydligt. Portieren surrade fast tre koffertar, stora som små hus; en väl friserad kammarjungfru sprang med brådskande steg mellan de olika byggnaderna; öfverkyparen, blek och fet, med penna bakom örat, höll med egna höga händer ett litet silfverbeslaget skrin af mörkt träslag, medan han med däst röst gaf några befallningar åt två af sina underlydande, hvilka skötte serveringen vid ett bord så stäldt i skuggan af verandans persienner, att jag ingenting kunde se af dem, som där hade sin plats. Några elegant klädda herrar och damer samlades i en grupp — antagligen för att säga ett sista farväl, och så kommo ett par små flickor i långa gröna kappor med yfviga kragar, ur hvilka deras rosiga ansikten, omgifna af ännu yfvigare mössor, stucko upp som ett] par friska rädisor ur ett par oformliga kålhufvuden. De kände sig tydligen mycket viktiga, buro i sina handskbeklädda händer hvar sin lilla väska och voro följda af en engelsk guvernant, som såg korrekt och själstorr ut. Ett tungt flåsande ljud hördes. Det var vagnen, som arbetade sig upp för höjden. Stolar skötos hastigt undan, och så visade sig i verandaöppningen en herre och en dam — tydligen de afresande. vanneri sista ögonblickek kammarjungfruvÅ var roligt se honom ge ut sina pengar. Det skedde med en viss lugn värdighet, som om han vetat vid sig själf, att nu fyllde han sin uppgift i lifvet. Allt mera folk samlades. Det blef snart trångt på den lilla perrongen. Just som den första signalen ljöd, kom en korgvagn stadigt skjuten af en bredhöftad milanesiska, att döma efter den stora strålformiga silfverkammen, som fasthöll hennes klädande spetsslöja. I vagnen, rakt utsträckt på de hvita kuddarne och tydligen utan förmåga att resa sig, låg en omkring sex års gosse, klädd i en vacker, rikt broderad dräkt af hvitt ylle. Det var ett underbart vackert barn, nien så blekt. Det svarta håret låg i täta lockar öfver pannan, och de mörka ögonen hade ett brådmoget uttryck. De fina blekröda läpparna darrade, som om han endast med möda hållit gråten tillbaka. Utan att akta på folket, sköt sköterskan vagnen så tätt intill de afresande, som det var möjligt. »Monsieur Ernst har kommit för att säga mademoiselle Augustine och mademoiselle Hortence adjö,» sade hon högt. De små grönklädda flickorna sprungo ge-Man såg genast, att de voro fransmän. Han var nästan typisk med sin långa öfverkropp, sin korrekta hållning, sin korrekta toalett, sina vaxade mustascher, sin gula hy och sina insjunkna, utbrunna ögon. j Och hon? Man har så länge hört talas om den franska gracen, att den blifvit en fait accompli, som man inte längre diskuterar. — Och medgifvas måste, att en fransyska kan göra vissa saker på ett oefterhärmligt sätt -— som till exempel en entré i en salong — eller en sorti — eller bära en klädning, som inte har något lif — eller passera en smutsig gata klädd i släp — eller »fair voir» — som madame gjorde nu. I forna tider gällde att lyfta upp sin klädning så, att man visade så litet som möjligt — nu tvärt om. Lugnt — och, ja ordet må sägas, oblygt, som endast en fransysk modedam, hvilken vet sig följa modets sista lag kan tillåta sig, höll hon handen fylld med frasande tyg, lyft ända upp till höften. Man såg en blodröd sidenkjol; under den en guldgul dito, garnerad med spetsar; man såg en svart silkesstrumpa och ett förtjusande strumpeband broderadt i rose och guld — ja, var man mycket indiskret kunde man också öfver strumpebandet ana en silkestrikå i guldfärg. Ofvanpå all denna regnbågslyx af siden en resdräkt af groft tyg, en med flitnedskrynklad direktorshalsduk, en kappa med vidunderliga kragar, höga handskar, en hatt i form af en skomakarskärm och i handen en käpp med rund silfverknapp. Det * var med ett ord ytterst »chic» alltigenom. Hon gick med små trippande steg och utstötte oupphörliga små utrop af förtjusning öfver hennes »uppoffring» att komma och se dem ännu en gång. Monsieur lyfte två tum rakt upp ver hufvudet för merna och tryckte lierrarnes händer ; de små flickorna, som voro yra af förtjusning öfver att få resa och endast med största möda af guvernanten kunde hållas inom » det passandes» gränser, gingo ur famn och i famn samt blefvo kyssta — och så ställde den moderna flocken sina steg mot linbanan, dit äfven jag och ännu några andra obskuriteter sedermera också vågade oss. I sista kom pudrad och med skönhetsflor, bärande en dyrbar päls, klädd med-i violettrödt siden./ Pålassningen af sakerna började, och monsieur köpte biljetter. Det
Källa: Project Runeberg ·
