Idun: 1893

1HU3 IDUN 423 v&äjiå »Ab, doktor Kjällson! Så snällt! Men Marie hur ej velat, att jag skulle skicka bud, hon ...» »Tror naturligtvis, att det är bara en förkylning, tast hon är ju i själfva verket en dödsdömd.» De talade sakta och dämpadt; men plötsligt höjde dok torn rösten: »Jag kommer med en intressant bok åt Marie och digl» och i det han själf öppnade dörren till sofrummet: »Hvad, Marie! Är det den rika tillgången på frukt och bakelser, som. . .» Fru Delling måste åter ut till sina plåtar. »Hur står det till, Marie? Hvad, skall en tapper kvinna ta till lipen af. . .» »Harm och sorg, ja!» hvkkade hon feberaktigt. *Tycker du, att detta är ett trällif, passande för en dam som Ella? Hon med sina rent konstnärliga anlag, sitt lifiiga intresse för allt hvad som rör sig i tiden? Jag flyttade till henne i .fjol höst i hopp att genom mitt arbete i någon mån kunna gälda var familjs skuld till henne, och så har hon i mig fått en ny börda nu vid sina sextio år! — Och så därtill en sådan dotter!» »Tyst, klockan!» Äter sköt fru Delling genom rummet, sände den sjuka ett vänligt leende, expedierade ett par kunder och for åter förbi doktorns stol. »Sista plåtarne, sedan får Marie mera fred,» anmärkte hon ursäktande, i det hon stängde dörren emellan rummet och köket. »Hvad är det med Paula? Hon har det ju fort farande bra därute i Amerika?» »Åh, alldeles utmärkt! Förtjänar dollar som gräs på sitt »gymnastiska institut», som hon kallar det. I hvarje bref får modern en detaljerad beskrifning på alla de härligheter, dottern råder öfver. Men, du, jag har tagit mig den friheten att titta i alla de breflappar, som Ella fått från min ärade brorsdotter, och i dem finnes icke ett ord, icke en fråga, som tyder på, att Paula tänker på, hur modern själf månde hafva det.» »Ella skrifver då aldrig, att hon trälar hårdt för sin utkomst på gamla dagar?» »Aldrig.. Jag antager, att detta sker af berättigad motvilja för, att den amerikaniserade Paula skulle på något mindre grannlaga sätt ringa och klinga med sina slantar.» »Är du icke nu för bitter mot flickan, Marie?» »Döm själf! I förmiddags fick Ella den vanliga biljetten från henne. Paula skrifver regelbundet sex gånger om året — men till det vanliga uppräknandet af alla de rikedomens förmåner, som hon åtnjuter, var nu tillfogadt följande slutsats, Jag stötte händelsevis på Gustaf Berg med hustru; just som de anlände med en flock andra emigranter: det var roligt att af dem få höra, att lilla mamma blifvit så företagsam, att hon satt i gång ett hembageri, och att faster Marie är kompanjon i affären, som nog är mycket mera inbjudande än att hålla skola för a-b-cdarier, förstås om bageriet skötes tidsenligt.’ Det är ju bra omtänksamt af Paula, hva?» Fru Delling kom nu in från köket och satte sig ned hos den sjuka. »Fortfar denna hetta, börjas icke skolorna förrän senare, och Berglund kommer då fortfarande att vara borta, så att. . .» »Att du lämnar rummet åt mig och säger upp honom, förstås,» afbröt Marie häftigt. »Du skall väl slutligen bli skurmadam för att kunna underhålla salig Dellings syster!» »Hu är jag för trött efter baket till att orka gräla på dig. Hvad är det för en bok?» Hon höjde sig framåt för att se på boken, som doktorn ännu höll i handen, och han såg skarpt in i barndomsvännens ansikte, där det forna, modiga leendet denna stund lämnat rum för ett drag af resignation, som gränsade till fullkomlig hopplöshet. »Har Paula skrifvit nyligen?» »Jag får alltid bref från henne på bestämda dagar.» Fru Delling drog sig hastigt tillbaka i skuggar), då hon svarade doktorn, oeh så tilläde \>u!/ Xt/itipih.) kunna ta och hon med en viss hast: »Hon har det fortfarande mycket bra.» Den sjuka rörde häftigt på sig, men åter klingade bodklockan och förhindrade Marie från att göra sitt inlägg i frågan. Fru Delling reste sig med en omedveten suck af lättnad; doktorn sade något om Maries snara tillfrisknande och tog afsked, Men ensam vorden ute i boden skakades fru Dellings fina gestalt af häftig, men undertryckt gråt; hopplösheten började segra efter ett trettioårigt lif af försakelser, arbete, släp och dagliga bekymmer. * * I sitt stora luftiga mattbelagda samtalsrum satt Paula Delling i en bekväm gungstol och lät servera sig te af en fint klädd ung flicka, ett af hennes biträden i institutet. »Dagskassan var icke oäfven i går,» anmärkte Paula. »Om jag nu skulle sälja affären åt fniss Wilson, så . . . Men jag stannar allt själf på valplatsen ännu en tid,» tilläde hon, vändande blicken bort mot ett konstnärligt arbetadt skåp, som om det egentligen varit till detta hon ställt sina ord. Den tjänande flickan tycktes också ha uppfattat saken så, ty hon gjorde icke min af att ha hört Paulas anmärkning, fastän hon såg på föreståndarinnan, under det hon bjöd henne af tekakan. Det var ett intelligent ansikte, som där undergick den unga flickans pröfvande blickar. Stora, öppet blickande ögon under kraftigt tecknade bryn, hvilka dock fått vana att sammandraga sig på ett hotande sätt, och blicken fick då ett hårdt uttryck. Ansiktsdragen voro fina och mycket rörliga, men hur växlande uttrycken däri kunde vara, så väckte dock hela utseendet föreställning om, att någonting i denna trettioåriga kvinnas själ stelnat af köld. Den tjänande flickan bar ut teservisen ; hon var svenska, och utom det att hon hade vissa bestyr vid själfva institutet, beklädde hon äfven den från hemlandet omplanterade platsen »att gå frun tillhanda». Om ett ögonblick kom hon tillbaka. »Posten, miss Delling!» Hon framräckte några bref och tidningar. »Mina svenska tidningar.» Med en liten gäsp ning lade Paula tidningspacken bredvid sig på ett lågt bord samt började syna det ena brefvet, hvilket bar svensk poststämpel. »Trodde mig vara befriad från alla väninneepistlar numera, men det här är väl ändå någon fjolla, som vill komma hit och suga sig fast vid mig. — Ja, naturligtvis, dagteckningen från mitt kråkvinkel till födelsestad ser jag! Kan mamma månne ännu vara så barnslig, att hon tussar någon af mina forna skolkamrater på mig.» Paula kände det obehagligt att fullständigt uppveckla det nu brutna brefvet, utan stod blott och betraktade ortnamnet med en viss fiendtlighet. Men hastigt spratt hon till, vände om pappersbladet, »Doktor Kjällson, hvad är då detta?» Och hon började läsa, men nu med ett spändt ansiktsuttryck: »Kära Paula! Har du glömt sagan om den unga flickan, som satt i bergakungens sal och spann guld, tills alla de, som hon en gång hållit kära, voro döda, döda i armod, och hon själf vardt gammal, grå och förtorkad till själ och kropp? Har du månne någonsin under dessa år, då du samlat guld, frågat din mor, om hon har så tillräckligt af lifvets goda, att hon icke nu, på sin ålderdom, behöfver träla för sitt uppehälle? Eller har du kanske, af oförstånd, sändt henne understöd i sådan form, att hon med skäl känt sig sårad och tillbakavisat allmosan. Jag frågar med en gammal väns rättighet att af dig, barnet, få veta den verkliga örsaken, hvarför din mor formligen hetsas till döds under ett för henne fullständigt olämpligt arbete. Hon skulle icke tillåta mig att göra en enda fråga i detta ämne; spörjer jag efter ditt befinnande, får jag alltid samma svar: ’Paula har det mycket bra, skrifver hon’. Din faster — jag menar Maria, som slitit ut sig i en så kallad husmamsells gärning, — ligger nu sjuk hos din mor, ditt forna rum uthyres ; ingen piga, utan får fru Delling ensam sköta hushållet, bakugnen och brödförsäljningen, denna senare i ei-t forna förmak, som nu är förvandladt till brödbod. Undrar just, om du gjort dig underrättad om några af dessa detaljer? Med en viss nyfikenhet afvaktar jag nu derna af detta mitt bref. Skall det bli en barelse af den ameidkaniserade miss Paula som förmenar sig med en handfull dollar läka såren i en halfforglömd moders hjärta genom ett dylikt försök än ytterligare bidraga till att denna finkänsliga själ hellre jäktar sig till döds, än hon skulle taga emot tillfälligtvis sända allmosor från sin dotter, eller skall den forna svenska flick) som jag så väl kände, åter träda ut ur beigtrollets håla? Hur som helst, skall miss Paula Delling komma i håg, att det icke är något af hennes mors ord, som gifvit mig anledning till att skrifva des»* rader; du torde därför vara god rätta ditt hand lingssätt endast och allenast efter ditt eget samreta och kärlek, som det heter i gamla katekesen. Din gamle vän och s. k. farbi'or. Arvid Kjällson.» En obändig vrede uppsteg i Paulas sinne under läsningen af detta bref. Hur understöd sig en gam mal småstadsdoktor till att klandra henne! Henne som genom sin egen energi och stora duglighet samlat sig en föi-mögenhet och tillkämpat sig ett ansedt namn härute i det stora landet ! Tanken på moderns föga inbringande släp och slit under hela Paulas lifstid kväfdes af den vrede, som uppstår då en gränslös egenkärlek blifver så rad af sanningens skarpslipade svärd. — Hon skulle svara herr doktorn ! Ja, han skulle sannerligen få lära känna institutsföreståndarinnan miss Paula Del lings tankar om opåkallade moralpredikanter! Med hotfullt rynkade ögonbi-yn och sammanpressade läppar slätade hon ut brefvet och började läsa det på nytt. Men liksom då en flod, som vid islossningen öfversvämmat sina stränder, sjunker tillbaka och låter den begrafna växtligheten åter uppstiga ur vattenbrynet, så uppdök nu plötsligt barndomshemmet för Paulas inre syn. Hur hade icke modern sträfvat just i detta samma hem, som doktorn nu beskref? Paula mindes blott sin far, som man -minnes en drömbild ; främmande människor hade stundom antydt, att familjen ägt förmögenhet; modern hade aldrig nämnt något om det förflutna, utan endast haft till mål att hålla sig och dottern uppe bland de bildade klasser, hvilka modern otvifvelaktigt tillhörde. Och nu var det trefliga förmaket, där en liten krets fint bildade människor stundom plägade samlas för att höra modern föreläsa ur någon ny bok eller ock för att med henne utbyta tankar och åsikter om dagens frågor, nu var detta rum en otreflig bod och modern själf blifven en vanlig arbeterska, nedtryckt af släp och slit för sin utkomst. Det skar så underligt till i dotterns själ vid den bild, som fantasien nu skapade, skar så, som ■vårsol och vårvind skära i vintems isbro, så att den kvider och vändes därvid. »Herre, du himmelske fader, låt henne icke dö, icke dö förrän! — — —» var det kväfda utrop, som nu banade sig öfver läppar, hvilka icke på många år rört sig till bön, och med af ångest skälfvande lemmar gick Paula upp till sitt sofrum för att få vara allena. — — — — — — —------- Samma dag afsände hon ett telegi'am till doktor Kjällson och med omgående post bref till honom och sin mor. I detta senare skref hon: »Jag längtar så obeskrifligt efter dig ; har du en vrå åt mig i det gamla hemmet, hvilket jag icke mera vill lämna, då jag nu återkommer dit vid jultiden. Jag få ju stanna där hos dig, hos dig, mamma?» »Ser du, doktor!» jublade fru Delling, visande på denna punkt i Paulas bref. »Ja, sannerligen liai' hon icke blifvit befriad ur bergakungens våld; det var märkvärdigt,» svarade doktor Kjällson med enfaldig min; »högst märkvärdigt.»