Idun: 1893

1893 IDUN 425 nast fram och gåfvo honom en hastig kyss på kinden. Med möda öppnade den lille sjuklingen en ask af kinesiskt trä, som han hittills hållit hårdt mellan sina afmagrade händer, och tog fram en lmnd och en häst af chokolad, rikt selade och utstyrda med silfvertråd och band. »Se här,» sade han matt och gaf de håda föremålen åt den yngsta af flickorna. »Jag tycker så mycket om dem — mamma har klädt dem, du får ge Augustine en — om du vill — men jag ville ge båda åt dig. » »Tacka vackert, Hortence,» sade madame. »Så snällt af min lilla vän att komma och säga adjö. Mademoiselle!» Det sista ordet kom guvernanten att rodna, och hon ryckte till som träffad af ett piskrapp. Hastigt förde hon de små flickorna till vagnen, ja, så hastigt, att de inte ens hunno ge sin lilla sjuke lekbror en afskedskyss. Madame förde graciöst några rosor, som hon nyss emottagit, till sina läppar; monsieur höjde åter sin hatt två tum — och så började vagnen att sänka sig. »Au revoir, au revoir!» ljöd det uppifrån, medan näsdukarne fladdrade. Madame hugade sig behagfullt och viftade tillbaka. Då hördes helt plötsligt en flämtande barnaröst blanda sig i afskedsropen. »Mammi,' mammi, hvar är Hortence? Mammi — jag — vill — att Hortence kysser mig — mammi — jag vill, att Hortence säger mig farväl!» Lilla Hortence reste sig upp. »Mademoiselle Hortence sitter still,» sade guvernanten stelt efter att likväl först ha kastat en vädjande blick på madame. Men madame hade utmattad sjunkit tillbaka. Afskedstagandet hade varit för tröttsamt. Hon kastade inte ens en blick på den plats hon nyss förklarat sig komma att sakna i all sin tid — för öfrigt — den lille var ju inte »af värld». Sköterskan hade skjutsat sin käre sjukling så långt ut på platformen, som det nästan var möjligt. Den breda fasta gestalten stod där så verkande skarpt belyst af solskenet; det var omöjligt att inte se henne. Ur den lilla grönklädda kuren började en liten näsduk att fladdra, ojämnt och förtvifladt som en sårad måses vinge, men ingen vänlig hand besvarade signalen. Sköterskan skakade sin knutna hand efter den sig allt mera sänkande vagnen på ett sätt, som tydligare än ord bevisade hennes italienska hlod. Men tyst, vänta! Kanske ändå! Bredvid mig satt en kvinna, inte längre i sin första ungdom, klädd i en enkel röd kappa, på hvilken den ljusa hårknuten glindrade som guld. Hastigt kastade hon sig ned på golfvet, hukade i hop sig och började att med sin näsduk; härma ett barns ojämna, ryckiga hviftningar, medan tårarne strömmade ned för de mjuka ännu rundade kinderna. Sköterskan vinkade ifrigt med sitt stora förkläde, att hon hade förstått, sköt vagnen ännu litet längre ut och höll den sedan stadigt lutad mot sitt knä, så hennes älskling riktigt skulle få se, att hans hälsning besvarades till sist. Jivithiof Jfolmgren Äh, så brådtom den lilla måsvingen nu fick! Den fladdrade så raskt, som om den fått hälsa och krafter med ens. »Madame,» sade jag sakta och lutade aTnctomsminnana. T r J.OP. När med brådskande fjät Jag gick vilse bland snåren och grät?! Och hur lycklig till sist jag kom hem till mor, Fastän jackan i trasor var sliten! \mjag minnes, hur stjärnorna lysa, När december är kall I min födelsetrakt?! Om jag minnes den trakten, när rimfrosten lagt Sina skimrande nät öfver björk och tall, Och när kärren och sjöarne frysa?! Om jag hör dem, de rösterna alla Ifrån barndomens dar, Dessa jollrande små Med ett språk, som ej andra förstå?! Ack! på minnenas träd sitta knoppar kvar, Långt se’n bladen och blommorna falla. Om jag minnes en rödmålad stuga, Som vid sjöstranden låg, Där jag lekte som barn — Gräfde dammar och byggde mig kvarn ?! Om jag minnes det suset, när vind och våg Kommo vassen vid stranden att buga?! Hur de snärja sig fast dessa minnen! Och när allt kommer kring Ge de lifvet sin färg, Och så trotsa de tiden som berg. Dessa brokiga bilder af ingenting, Hur de gömmas af trofasta sinnen! Om jag minnes, hur själfjag var liten, Men hur skogen var stor, Och när lifvet i mödor förrinner, De ledsaga min färd Som af blommor en rad Mellan slokande, vissnade blad. Och de skymta ibland från sin gömda värld Som en stjärna bland skyarne brinner. (Illustratör: Jenny Nyström.) 3k mig ned öfver den knäböjande gestalten vid mina fotter, »ni är mor!» Hon skakade sakta på hufvudet, och de litet trötta läpparna darrade smärtsamt till — det var hennes enda svar. Vagnen sänkte sig alltmer. Den robusta sköterskan började att förlora litet af sin fasta form, men ännu växlade näsduken och måsvingen lika outtröttligt signaler. Så höjde sig dimman med ens — Glion liksom uppsögs af molnen — och strax därpå voro vi vid Territet. Väntsalen fylldes af folk. Madame, nu åter charmant, glömde inte för ett ögonblick att »fair voir», medan hon med sin silfverknappade käpp pekade ut de föremål, som skulle poletteras, och de i sin kupé. Monsieur hon önskade intagna gaf åter ut sina pengar på samma oefterhärmliga sätt som nyss, och barnen voro nu åter under full disciplin. Men Hortence hade gråtit, ty i djupet lågo chokoladhästen och chokoladhunden förolyckade — de fingo inte följa med — »de smutsade». Bärare skyndade fram och åter; alla voro sysselsatta, alla hade brådtom. Det fanns bara en, som hade tid att så länge det var möjligt med blicken följa en smärt kvinnogestalt, som, tätt insvept i en röd kappa, med hastiga steg och nedböjdt hufvud skyndade framåt Chillon till. — Jag har aldrig återsett henne se’n dess, men det finns människor, som man aldrig glömmer. (Illustratör: Jenny Nyström). wy o "T i. Hvari« linsmoder o. tivarje få>itmi> bor ovillkorligen förskalfa sig deuua i dagarne på Nordin