Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1893

Originalsida 414
Originalsida 414
Originalsida 414
Originalsida 415
414–415

Sida 414

414 I U U N 189.'! SvärmODERN. Jaså, att Emil går bort på middag, när du inte mår bra, det kallar du för ingenting. Men det är alltid på det sättet, som de unga fruarna skämma bort sina män. Svärfadern. Och det är alltid med motsatsen, som de gamla fruarna skrämma bort sina. Litet tolerans skadar aldrig, Malla lilla. Svärmodern. Nej det förstås, man skall vara nöjd med hvad som helst. Svärfadern. Nej det ska’ man inte; men man ska’ inte göra Åreskutor utaf sandkorn och inte ovädersskyar utaf strömoln ! Man skall vara en liten snäll och rar och treflig gumma, som du kan så bra, bara du vill! (Smeker henne) Svärmodern, Jaha, nu kommer han med har tassen ! Svärfadern. Nej, Malla lilla, jag är hvarkon hare eller björn. Oeh du skall vara en snäll ocli hygglig mutter och inte sätta griller i hufvudet på tösen vår. Kalla det för moln, att mannen går bort på middag med en god vän. Och om det också vore ett moln på unga fruns himmel —- strömoln är det, min gumma, och sådana töra vårhimlarnc till! Annat är det, när det molnar sig om hösten, då blir det rusk och dusk och storm och oväder! Därför ska’ vi hålla vår hösthimmel klar i det längsta. Malla ! Ska’ vi inte det? Svärmodern. Jo, hör man på bara, så vackert min gubbe talar. Svärfadern. Och tänker med — kan du gärna liigga till! Svärmodern (rörd.) Det vet jag, Zacharias lilla ! (Kysser honom) Svärfadern. Jaha, ser du tösen min, så där ska’ du göra med, när Emil kommer. Det tar bättre än alla sparlakansläxor. Nå, sådana begagna ni väl inte ännu? Unga frun. Och aldrig komma vi att göra det lieller, pappa! Svärmodern. Säg inte det, min flicka! De, ha ibland sina goda skäl och sin goda nytta med! Svärfadern. Nej, vet du Malla, nu tror jag vi knoga hem — så får du börja med att hålla din! Svärmodern. Och du tror, att jag lämnar Elly ensam nu, innan . . . Svärfadern. Ja, det tror jag visst, det! Adjö min tös! Kom du Malla; när Emil kommer hem, ser han nog helst, att vi inte ä’ här. Unga frun (lifligt i det hon stiger upp) Och nu är jag dessutom nästan bra! (Ringning) Där kommer Emill Svärfadern (hastigt) Då smyger vi oss ut köksvägen, så han inte ser att vi varit här! Svärmodern. Ja men — jag tycker. . . Svärfadern. Du tycker nog som jag! (För henne med sig ut) God natt, tösen min! Sof godt! (De försvinna åt höger) NIONDE SCENEN. Unga frun. (Strax därpå) Äkta mannen. Unga frun. Hvad det var väl att pappa kom! Den där stygga Gärda! (Lyssnar) Nu tar han af sig rocken! (Skyndar ut i salongsdörren) Så snällt, iitt.du kom nu, Emil! Akta mannen (kommer hastigt in, slår armame om henne) Min lilla Elly! Hvad får jag då, för att jag var snäll? Unga frun (slår armame om hans hals och kysser honom) Den här får du — och den här — och den här ! Akta mannen. Som du genast får igen! (Paus; sedan för han henne ner till chäslongen och sätter sig med henne pä sitt knä) Vet du, Elly, det var inte alls roligt på middagen. Jag riktigt ångrar, att jag gick dit. Unga frun (glad.) Gör du! j-lKTA mannen. Ja! Ask var inte lik sig alls; han föreföll så blaserad! (Sluter henne intill sig.) Nej, här är ändå bäst! Men så blek du är — och dina ögon . . . (Ömt.) Liton ! liten ! det har väl inte regnat? Unga frun. Nej — nej — det var bara litet strömoln ! Akta mannen (förvånad) Strömoln? Unga frun. Vårhimmeln har ju sådana ibland. Äkta mannen. Det är sant; men vån- himmel skall alltid vara klar som nu. Skall den inte Elly? (Tyst omfamning. Jungfrun kommer på tåspetsarne ut, i salongen, ämnar sig in, men hejdar sig) Jungfrun (sakta för sig) Inte lär han vilja ha något te nu! (Smyger sig sakta ut igen) (Illustratör: Viktor Andrén.) & S^manda J^evfstedt ■Att sågo, att det borde vara en deputation, som framförde anhållan, men det blef bara en, den mest ansedde i samhället, som blef den lycklige. Himmel, så vacker hon var, när hon mötte honom! Den unge mannen kände sig nästan knäsvag, han började stamma fram sitt ärende. Hon såg på honom med de stora, skimrande, mörka ögonen och med ett smålöje, som kunnat göra honom förryckt, svarade hon, att hon kände inga, och att hon ej just intresserade sig för basarer . . . »Men för fattiga ...» vågade han säga. »Ah, ja . .» sade hon dröjande . . . »men man kan ju ge dem ändå.» Med ett ord, hon nekade absolut. »Hon vill inte gå ifrån sin lilla gosse,» förmodade en vänlig själ. »Hon är nog en öm mor,» tilläde den vänliga själen suckande och med en sidoblick på fru P., som beständigt var ute och roade sig. Den vänliga själen träffade, för att icke säga trängde sig på fru Waldenborg en morgon vid köttståndet på torget. »Fru Waldenborg vill inte hjälpa oss med basaren,» sade hon. »Jag gissar, att er lilla gosse ...» »Jag har en gammal sköterska för honom. Barn intressera mig icke så mycket, innan de kunna gå,» sade fru Waldenborg med ett hänryckande uttryck i sitt ansikte, betalade sitt kött och gick. »Hvad gör hon då, hvad tar hon sig till i ensamheten?» Den goda själen kände jungfrun. »Men hade hon ändå inga besök, den stackars lilla frun? Någon bekant kanske se’n gammalt . . .?» »Nej; hon sitter inne som en mullvad. Det är inte lönt att tänka på någon fridag. » Alla människor kunde se, att hon icke blott var vacker, utan ovanligt vacker, när hon i augusti, hemkommen från sin bröllopstripp, någon gång gick arm i arm med sin man, premierlöjtnanten vid flottan, på de mest besökta promenaderna. Alla människor visste, att hon också varit i ovanlig grad firad och fjäsad, att hon dansat och blifvit kurtiserad i den stad, hvarifrån hon kom. Alla människor hade väntat på henne, hon skulle ju blifva en glanspunkt i den visserligen folkrika, men på glanspunkter inom den kvinnliga världen, den, liksom andra städer, särdeles fattiga staden. Man beredde sig att emottaga det unga paret på deras första visit. Man började fråga hvarandra: »Hör du? Ha de inte varit . . .?» Och man nickade välvilligt mot hvarandra, log och sade: »Smekmånaden!» Men månaderna gingo, och det blef inga visiter af. Det var bara hos landshöfdingens, de hade gjort ett besök, men när på nyåret landshöfdingens stora bal gick af stapeln, då kom premierlöjtnanten ensam. Man nickade åter mot hvarandra — smålog och hviskade: »Nå, det visste man ju.» Vintern skred fram, och vid midsommartiden hade premierlöjtnanten en son. De flyttade i juli ut i en liten stuga vid skären. Löjtnanten hade sin segelbåt därute, och de lefde ett stilla sommarlif med hvarandra, ända till dess löjtnanten i september skulle ut på ett års kommendering. »Nu,» tänkte man litet hvar, »nu!» På hösten skulle det bli en välgörenhetsbasar i staden, och åt en af ungherrarne anförtroddes det grannlaga värfvet att värfva fru Waldenborg. De öfriga herrarne an-

Källa: Project Runeberg ·