Sida 146
1931
Hjalmar Bergman död.
Hjalmar Bergman död.
Berlin, 2 januari.
Författaren Hjalmar Bergman, som sedan en månad tillbaka legat sjuk i Berlin, avled nyårsdagens afton på ett sanatorium vid Johannisstrasse. Dödsorsaken var hjärnblödning.
Hjalmar Bergman anlände den 29 november till Berlin, där han tog in på hotell Nordland. Han hade för avsikt att snarast fortsätta sin resa till södern men ville stanna några dagar i den tyska rikshuvudstaden för att övervara premiären av filmen »Markurells i Wadköping», vilken blev en vacker framgång. Tyvärr kom sjukdomen hindrande emellan. Innan Hjalmar Bergman intog sängen, hann han dock avsända en för Uppsalastudenternas tidning Ergo avsedd novell »Ergo Sum», det sista alstret av hans penna.
Han sörjes närmast av maka, fru Stina Bergman, dotter till skådespelaren August. Lindberg.
Hjalmar Bergmans stoft hemföres.
Kistan fylld med rosor, svept i svenska flaggan.
Berlin, 4 januari. Hjalmar Bergman ligger nu på bår i Nordsanatoriets hall. Kistan är fylld med röda rosor och svept i den svenska flaggan. Den döde håller i sina händer en bukett av underbara orkidéer. Vid huvudet ligger hans sista bok »Clownen Jac», uppslagen vid stället: »Vad veta vi om det nästa?» Det är nu bestämt att liket skall överföras till Stockholm.
Hjalmar Bergmans begravning.
Den 9 januari vigdes Hjalmar Bergmans stoft till ro i Krematoriet på Norra kyrkogården. Jordfästningsakten inleddes med Hilding Rosenbergs musik till Hjalmar Bergmans »Markurells i Wadköping». Därefter förrättade komminister August Lindh jordfästningen. Operasångerskan Gertrud Pålson-Wettergren sjöng Beethovens »Lovsång». Därpå förrättade komminister Lindh altartjänst och sjöng begravningsmässan.
146
Hjalmar Bergman.
Vid båren talade dr Anders Österling å Pennklubbens vägnar, teaterchefen Erik Wettergren å Dramatiska teaterns och dr Julius Rabe för Radiotjänst.
Eftermäle.
Året är nytt men dödsbuden tassa i mörkret. Jag är bestört över Hjalmar Bergmans för tidiga död. Han tycktes mig stark och ungdomlig, åtminstone som författare.
— — — Jag kände ej Hjalmar Bergman personligen. Han föreföll mig vara en av dem som vilja ha ensamt omkring sig, och dem skall man inte störa. Han hade säkert umgänge nog i sin fantasi. Hans bortgång är en stor förlust; han var nyss en av den svenska litteraturens rikaste tillgångar.
E. A. Karlfeldt. Stockholms-Tidningen.
Som människokännare var Hjalmar Bergman den radikalaste och djupsyntaste bland sina svenska samtida. Detta är så mycket egendomligare som Hjalmar Bergman var en allt annat än social natur. Han levde aldrig i människornas och händelsernas mitt, han förde enstöringens och bohemens tillvaro vid sidan, och det sällskap han sökte var sällan de kretsar där avgörelserna för dagen träffas. Detta hade
ur vissa synpunkter kanske en menlig inverkan på hans utveckling som författare. Han hittade till sist aldrig ut ur sin egen fantasis irrgångssalong, utan kom att röra sig i en skenvärld av inbillningar och fiktioner. Där satt han som en trollkarl i sitt marknadstält och arrangerade underliga = föreställningar med och för människorna. Men att han trots allt detta, trots sin enstörighet och isolering och trots den drivhusatmosfär av exotisk fantasi som stod även kring hans vardags- och verklighetsskildringar, lyckats skapa de personager och typer som skola bära hans namn till eftervärlden, det är en gåta och det vittnar om styrkan och kraften av hans skapande intuition. Torsten Fogelquist. Dagens Nyheter.
Hjalmar Bergmans liv och dikt.
Hjalmar Bergman föddes i Örebro 1883 och tillhörde på mödernet den kända Örebrosläkten Elgérus. Han blev student i Västerås 1900 och studerade sedan ett års tid estetik, filosofi och historia i Uppsala. Företog därefter vidsträckta resor i Italien, Grekland och Mindre Asien. Efter ett par års vistelse i Rom for han till Förenta staterna. Under senare år var han mestadels bosatt i Sverige, där han fortsatte att utveckla ett febrilt författarskap av romaner, skådespel och filmmanuskript.
Han debuterade 1906 med romanen Solivro, som uppmärksammades välvilligt av Oscar Levertin. Av hans följande talrika arbeten må nämnas Hans nåds testamente (1910), sedermera bearbetad med framgång för både teater och film. Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912), En döds memoarer (1918), Markurells i Wadköping (1919), med vilken roman han fick sin första stora publikframgång. Därpå följde Jag, Ljung och Medardus (1923) och Chefen fru Ingeborg (1924). Hans sista arbete var det starkt självbiografiska Clownen Jac (1930). För teatern har han skrivit Marionettspel, uppförd på Dramatiska teatern 1917, det i hela Skandinavien och i Tyskland populära lustspelet Swedenhielms. I skådespelet Patrasket, som framfördes på Oscarsteatern firade Gösta Ekman en stor triumf.
Källa: Project Runeberg ·
