Sida 358
1934
Jup okk järv stavningsreform.
Reformera stavningen, yrka folkskollärarnas utredningsmän. 10 miljoner undervisningstimmar skulle sparas.
Sjeviotbyksor jör sej avjort, säjer Vangnssons kommitté, jer eksempel okk jupa själ för jenialt järv korrisjering av vår jängse rättskrivning.
Folkskollärarkårens skriftspråkskommitté, som bildades i början av år 1932 för utredning i rättskrivningsfrågan, har nu till de i kommittén företrädda organisationerna, Allmänna folkskollärarföreningen, Folkskollärarförbundet, Folkskollärarinneförbundet och Småskollärarinneföreningen överlämnat förslag till rättskrivningsreform.
Enligt detta förslag få svenskans nutida talspråksformer (rikstalspråkets) i fråga om verbets numerusböjning (exempelvis »vi fick») samt verbformerna la, sa, ska, säja samt pronomenformerna mej, dej, sej tillåtas i skolorna även för skriftligt bruk.
Stavningen moderniseras och förenklas sålunda: stumma tecken borttas, t. ex. g i gjorde, h i hjälp, 1 i ljuga, alltså: jorde, jälp, juga; j-ljudet tecknas med j, även där det nu betecknas med g, alltså exempelvis jök, svalj, varj; obehövliga tecken (c, x och z) borttas, alltså exempelvis sirkel, yksa, sink; sj-ljudet tecknas med sj samt ng-ljudet med ng utom framför k.
Seger för nystavning.
Stavningsreformen diskuterades på kvällen den 20 oktober i två olika lokaler i Stockholm och dess omedelbara närhet, nämligen dels Klara folkskola, dels Stallmästaregården. På det förra stället sammanträdde Stockholmskretsen av Sveriges allmänna folkskollärarförening (SAF), på det senare Stockholms läns förbundskrets av Sveriges folkskollärarförbund. Båda kretsarna beslöto att i huvudsak bifalla skriftspråkskommitténs förslag i ämnet.
Ny rättstavning.
De ansträngningar, som nu göras att aktualisera behovet av en stavningsreform, framkalla onekligen hos mången, som i och för sig icke är motståndare till en ljudenligare stavning, en undran, om saken verkligen just nu är värd allt detta intresse och all denna möda. Varken principiellt och praktiskt motsätter sig någon förnuftig människa ortografiska regleringen. De betingas med nödvändighet av språkets fortsatta förändring. Vi kunna icke skriva fornsvenska och tala nusvenska. All konservatism till trots bryta kraven på en utjämning mellan talspråk och skriftspråk tid efter annan oemotståndligt fram. Det finns visserligen ingen anledning att tala som en bok eller skriva böcker på torgspråk. Tal och skrift ha olika funktioner.
358
Som futtonorig student bildade han i Uppsala or 1807 tillsammans med andra romantiskt anlagda updomar ett förbund, som jick till strids för känslans ock fantasiens rätt i diktnigen ock satte som sin uppjift iggentigg mindre än att »varda en morgonrodnad för svensk diktnip». Därför antog ockso samfundet det symboliska namnet »Auroraförbundet». De uppa entusiasterna erkände icke som skalder dem, som dragit ned poesiens ideal jenom att förvandla gudarnes tuggomol till rimmåde moraliska sentenser eller att i dryckesvisor befugga den omjivande roa verkligheten. Nej, att öppna diktens sorjfria, översinnliga värd för de lidande ock sorjsna, att bli ett himmelens profetiska sändebud till en fSfönhetsträgtande mänsklighet, däri sogo dessa hänförda ypligar skaldens uppjift. De trodde fullt ock fast po att dikten ock filosofin skulle frälsa en fallen ock olycklig mänsklighet. För dem var det tusenoriga riket nu kommet. Det var en ugdomlig, naiv övertro po teoriernas makt att jälpa. För Atterbom var poesiens värd »den enda verkliga värd som finnes».
Ett prov på professor J. A. Lundells nystavning.
Till jämförelse med detta aktstycke, som ger en åskådlig bild av Lundellstavningens innebörd, har jag tillåtit mig att i några korta saker framställa en liknande bild av det språk, som skulle bli svenskt skriftspråk, om Folkskollärarnas skriftspråkskommitté finge sin vilja fram.
Detta brev fann en snabb jenväg till sentrum av hans väsen. Han satt i sjortärmarna okk läste det i sjenet från brasan. Det jorde hans järta gott. Känslorna smälte som vaks. Utan diskusjon gav han sej denna nya lykkoförnimmelse i våld. Han var ikke längre ett överjivet sjeni i en kall okhk karj värd. Utanför brann sjärnorna med höstligt jus okk Karlavagnen stod i senit.
Professor Lundell uttalar om sin nysvenska den förhoppningen, att »den som ej har svart galla» torde efter en lektyr av ett 50-tal sidor med dylik stavning »knappast vidare störas av nyheterna». Det är en djärv och optimistisk förhoppning, dubbelt optimistisk, då den stammar från en man, som överskridit åttioårsåldern.
Då Fridtjuv Berg år 1906 genomgick den stavningsreform, som avskaffade de stumma tecknens användning vid det skriftliga återgivandet av v- och t-ljuden (fv, hv, dt) och skapade en enhetlig stavning av dessa ljud, fick han från ett håll höra, att han var en vandal, som förgripit sig mot svensk språkkultur, och från ett annat, att han endast haft mod till en halvmesyr. Det är inte lätt att göra alla till lags som reformator, allra minst i ortografi. Man har alltid dem emot sig, som a priori och av princip betrakta stavningsreformer som attentat och revolutionära handlingar. De äro legio. Därjämte får man emot sig alla dem, som ha sitt eget nystavningspatent. De äro också legio. Men tiden går ju, och stormen lugnar
sig i regel med ögats vana. Torsten Fogelqvist. Dagens Nyheter.
Källa: Project Runeberg ·
