Sida 36
Somal-landet; 3) tropiska regnens område (ungefär till 17° och 24° s. br.; 4) södra öcken- och steppområdet samt 5) de ständigt gröna trädens zon i Kaplandet. Norra A. utgör icke något afslutadt helt, utan bildar tillsammans med de europeiska och asiatiska Medelhafslanden, ett växtgeografiskt rike, som i klimatiskt hänseende karakteriseras af en lång, varm, regnlös eller nästan regnlös sommar och en mild vinterregntid. I öfverensstämmelse dermed har vegetationen en framträdande torrhetsprägel. Karakteristisk för Nord-A. såväl som för Syd-Europa är småskog, hufvudsakligen sammansatt af ständigt gröna buskväxter, med styfva, läderartade, ofta glänsande blad, såsom myrten, lager, oliv, ek, buxbom, cistusarter, arbutus, terebinter m. fl. Af barrträd äro Aleppotallen (Pinus halepensis) och en cederart (Cedrus atlantica) de märkligaste. Mellan norra och södra hufvudkedjan af Atlas ligger en steppregion med styfva steppörter, bl. a. espartogräset, artemisia-arter och chenopodiacéer. — Vidsträckta, alldeles vegetationslösa sträckor finnas i Sahara på de nakna bergytorna (hamada), grusfälten (serir) och sanddynerna, men flodbäddarna (wadi) och oaserna utveckla en öfverraskande rik flora; i synnerhet på dalbottnarnas kanter uppträda icke sällan snår af Astragalus, Nitraria, Calotropis och en mängd gräs. Säf och tamarisker nå stundom högt öfver kamelryttarens hufvud. Karakteristiska äro vidare bladlösa ginstbuskar (Retama), chenopodiacéen Traganum, koloqvinten (Citrullis colocynthis), flere från norra Sudan inträngande acacia-arter m. m. Många öckenväxter utmärka sig genom kort lifslängd, andra genom meterdjupt i marken nedträngande rötter; många skydda sig mot faran att förtorka genom reduktion af bladytorna eller genom utbildning af köttiga väfnadsdelar, många äfven genom afsöndring af hygroskopiskt salt. Oasernas mest karakteristiska träd är dadelpalmen, hvars sydgräns sammanfaller ungefär med Saharas. Utom henne tränger blott en enda palmart (Hyphaene Argun) från tropikerna in i Nubiska öcknen. Sporadiskt förekommer i enstaka oaser eufratpoppeln (Populus euphratica). — Till öckenzonen ansluta sig i s. i Kordofan grässtepper med rikare element af den tropiska skogs- och savannfloran, såsom framförallt den gaffelgreniga dumpalmen (Hyphaene thebaica). Äfven på den östafrikanska kusten, i Somallanden, utveckla sig, ofvanför den torftiga strandvegetationen, i synnerhet på bergsterrasserna, öckensteppens egendomliga vegetationsformer, såsom köttiga, kandelaberlika euphorbiéer, aloë- och acacia-arter, en giftig apocyné (Adenium) med kägellik stam.
Det afrikanska tropiska bältet utmärker sig framför Asiens och Amerikas tropiska trakter genom högre temperatur och mindre nederbörd, hvarför vegetationen synes mindre rik och omvexlande. Skogar af äkta tropisk prägel uppträda företrädesvis i det centrala sjöområdet äfvensom i Guinea och i norra Kongo-området. Med enstaka träd, såsom i synnerhet baobab och andra bombacéer, bevuxna savanner äro utmärkande för Sudan, södra Kongo-området och Sambesis flodområde. Baobab l. apebrödsträdet, som till habitus liknar en jättestor ek, tillhör området mellan 17° n. br. och 18–24° s. br., men saknas i de tropiska skogarna. Till en del åtföljes det af den äfven i södra Asien utbredda palmyrapalmen (Borassus flabelliformis), som ej går så långt söderut som baobab. Karakteristisk för Guinea är oljepalmen (Elaeis guineensis), hvars utbredningsområde går österut till vattenskillnaden mellan Niger och Kongo och söderut till Angola. På Loangokusten äro tofsträd (såsom Pandanus candelabrum) bestämmande för landskapets utseende. Längre in växer den af negrerna utomordentligt högt skattade kolanöten. Vid öfre Nilen, i Nigerområdet och vid Kongo växa Papyrus och det för sin lätta ved utmärkta ambakträdet (Herminiera elaphroxylon). Galleriskogar kanta ofta vattendragen, vidsträckta savanner och sumptrakter åtskilja de slutna skogsbestånden. De tropiska lianernas och epifyternas prakt är rikast utvecklad i urskogarna i den fuktiga vestern i närheten af eqvatorn. De feberalstrande kusterna kantas liksom öfverallt inom tropikerna af mangroveskogar.
Ett öfvergångsområde mellan den tropiska floran och Kaplandets förekommer på östkusten mellan Delagoaoch Algoavikarna, der tropiska former, såsom cycadéer, köttiga euphorbiéer, en dadelpalm (Phoenix reclinata) o. a. blanda sig med karakteristiska kapväxter (Podocarpus, Widdringtonia, Calodendron o. a.).
Från baobabs sydgräns (18° s. br. i v. och 24° i ö.) sträcker sig det regnfattiga stepp- och öckenområdet nästan till A:s sydspets, hvilken åter gynnas af en rikligare nederbörd. Den af södra vändkretsen genomskurna kalaharisteppen företer delvis bilden af en dyster ödemark. Endast efter nederbörd betäckes marken af en art vattenmelon (Acanthosicyos horrida), hvars frukter lemna menniskor och djur en välkommen förfriskning. Kalaharisteppens vegetation består företrädesvis af taggiga buskar och gräs; en af dass underbaraste växtformer är Welwitschia mirabilis. Rikare gräsmarker, här och der äfven skogsbestånd af acaciaarter, utmärka Oranjefristaten och Transvaal, medan högslätten s. om Oranjefloden frambringar endast en torftig buskvegetation af ljungväxter och evighetsblommor (Helichrysum, Eriocephalus o. a.). En smal landremsa från mynningen af Oranjefloden till Olifantfloden och Zwarteveld, den under den torra årstiden dystra och företrädesvis med taggiga buskar (Acacia detinens, Giraffae o. a.) bevuxna karroo, prunkar efter regn i en rik blomsterflora af pelargonier, oxalidéer och en mängd köttiga buskväxter.
Kaplandets ständigt gröna växtzon är inskränkt till sydvestspetsen af kontinenten och går på östkusten småningom öfver i den tropiska. Timmerskogar med jättestammar af Podocarpus, Elaeodendron, Crocoxylon, Curtisia o. a. kläda företrädesvis sydkusten mellan Gauritz- och Krommefloden. Kaplandets öfriga flora utmärker sig genom ett utomordentligt stort antal endast der förekommande proteacéer, ericacéer, pelargonier och Succulentae, såsom Mesembryanthemum och Aloë. Lägre buskgrupper af blågrön färg bestämma landskapets utseende.
Af öarna har egentligen endast Madagaskar med Maskarenerna och Seychellerna en mera sjelfständig flora, i det omkr. 100 slägten äro endemiska. För öfrigt visar dess vegetation
Källa: Project Runeberg ·
