Sida 40
ju större framsteg ett afrikanskt folk gjort i yttre civilisation, dess obetydligare blir dess egen produktionsförmåga, ty genom den europeiska industrien qväfves den medfödda efterapningsdriften.
Politisk indelning. Af verldsdelens hela areal, omkr. 29 mill. qvkm., komma omkr. 18 mill. qvkm. på stater och riken af inhemskt eller turkisk-arabiskt ursprung och europeiska kolonier, återstoden, 11 mill., är delad mellan en otalig mängd samhällen utan någon egentlig politisk organisation. Till de inhemska negerrikena höra ö. om Senegambien Wassulu med Futa Djalon, Massina och Segu, vid Guineakusten republiken Liberia och despotierna Asjanti och det numera under franskt protektorat stående Dahome, mellan Niger och Binuë hausastaterna Sokoto, Gando, Nupe och Adamaua, i det inre af kontinenten i sjöområdet Unjoro, Uganda, Muata Jamvos rike (Lunda), Msidis, Kasongos och Kasembes riken samt Barotse-Mabundariket. — Staterna af turkiskt eller arabiskt ursprung eröfrades eller bildades nästan alla på den arabiska folkvandringens tid genom islams svärd. Vid stränderna af Medelhafvet funno de muhammedanska härskarorna urgamla statsbildningar, i hvilka de ingöto sin anda och kultur; s. om Sahara segrade de endast småningom öfver den hedniska negerbefolkningen. Till dessa stater höra Egypten, Tripolis, Marokko, det koptisk-kristna Abessinien, Mahdis rike i Nubien, Bornu, Bagirmi och Wadai. — De europeiska kolonierna hafva nästan alla framgått ur handelsföretag. På enstaka faktorier följde större grupper af nybyggen. Med början af 1880-talet grepos de flesta stora europeiska kulturmakterna af kolonialfeber och begär att vinna så stora stycken som möjligt af de politiskt maktlösa landen i A., så att man med rätta kan tala om A:s delning såsom en för århundradets slut epokgörande tilldragelse. Impulsen dertill gafs af flere faktorer, bl. a. behofvet af nya marknader för den europeiska industrien, upprättandet af Tyska riket samt nutidens stora upptäckter i A. Medan för endast ett tjugutal år tillbaka väsentligen endast kusterna och dem närmast liggande land t. o. m. efter en jämförelsevis ringa måttstock voro föremål för kolonisationssträfvanden och bestämda fordringar på höghetsrätt från de europeiska makternas sida, uppdrager man nu gränser djupt inne i kontinenten genom områden, som för några årtionden sedan på kartorna lemnades hvita såsom alldeles okända. A:s delning har gifvit anledning till afslutandet af en följd traktater mellan europeiska regeringar inbördes samt mellan dessa och infödda afrikanska höfdingar öfver större och mindre landsträckor, hvilka sedan som kolonier under olika form, protektorat och intressesferer blifvit bragta eller med tiden skola bringas under europeiskt maktområde. Den ifrågavarande rörelsen, hvarigenom de oberoende afrikanska staterna begränsas och deras antal minskas, pågår ännu i dag, gränsregleringar företagas litet emellan, men vår kännedom om det inre är öfver hufvud ännu så bristfällig, att de resp. områdenas ytinnehåll och, ännu mindre, folkmängd endast tillnärmelsevis och icke alltid det kunna angifvas. — I likhet med Supan (i »Die bevölkerung der erde», VIII, 1891) kan man inordna den senare tidens territoriella förändringar under fyra hufvudgrupper: landen vid öfre Nilen och de stora sjöarna, vid Nigerfloden, vid Kongofloden och i Syd-A. Hvad de förstnämnda angår, blefvo Egyptens utrymmande af Sudan 1883 och Kartums fall 1885 af stor betydelse och kunna betraktas som utgångspunkt för vigtiga koloniala tilldragelser. På kusterna af Röda hafvet och Adenviken, vägen till Indien, inträdde stor liflighet, från engelsk, fransk och italiensk sida. Understödt af England, besatte Italien Massaua 1885, som blef början till kolonien Eritrea. Italien afslutade 1889 en traktat med Abessinien, som blef ett italienskt protektorat. Mahdistkrigen hafva stängt den naturliga ingångsporten till landen v. om öfre Nilen och de stora sjöarna, nämligen Nildalen, och Sansibar blef i stället utgångspunkten för färder till dessa nejder. Tyskarnas första landförvärf i dessa nejder 1885 berörde engelsmännens intressen, och ett britisk-östafrikanskt sällskap bildades 1887 som motvigt mot det tysk-afrikanska sällskapet. Det tysk-engelska fördraget 1890 bragte klarhet både i ställningen vid kusten och vid de stora sjöarna. 1891 träffades en överenskommelse mellan England och Italien om gränserna i somal- och gallalanden. Mellan England och Frankrike slöts 1887 en traktat om besittningarna vid Adenviken.
I landen vid Nigerfloden täfla fransmän och engelsmän om inflytandet, men äfven Tyskland intager sedan 1884 en vigtig ställning, mindre genom besittningen af Togo än genom Kamerun, emedan denna kolonis handelsvärde är förknippadt med det fria tillträdet till mellersta Sudan. Frankrike framträngde från Senegal mot ö., England från Nigermynningarna mot n. Faidherbes program: Senegals utsträckning till Niger, beherskar sedan början af 1880-talet Frankrikes politik; med förvånansvärd energi drager det de öfre Nigertrakterna inom sitt maktområde och sluter så den ring, som förenar Senegal med Slafkusten (Porto Novo, Popo och Dahome). Sedan 1885 har England genom sitt Nigersällskap utsträckt sitt inflytande öfver hausastaterna. 1889 träffades visserligen en öfverenskommelse med Frankrike rörande begränsningen af intressesfärerna mellan Niger och Tsadsjön, men dermed var lösningen ej gifven. Allt tydligare framträder sträfvan att göra hela vestra hälften af Nord-A. till fransk, att samla Algeriet, Tunisien, Senegal, landen vid öfre Niger och franska Kongo till ett helt; förslagen om jernväg genom Sahara stå i förbindelse dermed.
Den egendomligaste tilldragelsen i A:s nyare historia är upprättandet af den stora neutrala Kongostaten 1885, ett resultat af Stanleys epokgörande resa genom A. 1874–77, hvilken i viss grad kan sägas hafva gifvit impulsen till våra dagars starka utveckling af kolonialsträfvandena i A. Kongostatens upprättande medförde afslutandet af en rad gränstraktater mellan denna stat samt Frankrike och Portugal. — I Syd-A. är det i synnerhet England, som gjort stora framsteg. Ett mäktigt parti i England uppställde fordran: England till Sambesi, och redan 1888 slöt sig den britiska regeringen till detta program genom att förklara området mellan Betsjuanaland och Sambesi för britiskt skyddsområde och utfärda fribref (1889)
Källa: Project Runeberg ·
