Sida 106
rit skökor och lockat andra till lastens utöfvande, undergå deremot ingen förödelse, utan äro genast efter döden mogna för helvetet.
*
Elfte Synen.
Emedan det blef mig ålagdt, at( i sammanhang redogöra för huru en menniska ifrån lekamliga lifvet ingår uii det eviga, så liar jag, för att kunna veta huru en menniska uppväckes lill andra verlden, icke blott hört det, ulan jemväl, genom egen liOig erfarenhet, in-hämtai kännedom derom.
,Jag blef nämligen lill mina lekamliga sinnen bragt i ett slags tillstånd af känslolöshet, sålunda i nästan samma belägenhet som en döende: hvarvid dock mitt inre lif förblef alldeles orubbadt, med lanken fästad på att noggrant förnimma oeh i minnet bibehålla allt livad som vederfares döde, som skola uppväckas. Härunder aftog min andedrägl så småningom mer och mer.
Tillslädes vid denna öfvergång voro himmelska eng-lar, sön» tycktes intaga hjertats trakt, så att jag till hjer-tat kände mig visra förenad med dem så helt och hållet, att det omsider knappt var mig något eget öfrigt, undantagande tänkandet, och den deraf härllytande lör-nimmelseförmågan; detta tillstånd varade några timmar.
Så småningom aflägsnades jag nu ifrån mitt vanliga umgänge med andarne uti andeverlden, hvilka förmodade, att jag verkligen gått ur det lekamliga lifvet.
Utom de himmelske englar, som intogo hjertats trakt, sutto äfven tvenne dylika vid mitt hnfvud, och jag förnam att så sker äfven med alla andra döda.
