Sida 112
uti en enda andlig tankebild innefatta långt flera saker, än i tusentals tankar, som de haft under jordlifvet. Här-af kommer också, att de sins emellan tala så skarpsinnigt, förnuftigt, slugt och redigt, att om en menniska endast förnumme en högst ringa del deraf, eller derom, så skulle hon falla i den djupaste förvåning. Korteligen, andarne hafva alldeles ingenting förlorat af sin menskliga tillvaro. De äro verkliga menniskor, men fullkomligare, utan ben och kött samt befriade från allt jordiskt, förgängligt. De erkänna och förnimma, att när de lefde i den bräckliga kroppen, var det anden, som hade all känsla och medvetenhet. Ehuru den således vistades uti kroppen, var den likväl icke kroppens; hvarföre äfven, då kroppen blifvit aflagd, känslorna fortvara, fastän långt finare och fullkomligare.
*
Tolfte Synen.
Jag såg mig en gång omkring i andarnes verld, och Mef varse en här af krigare, ridande på röda och svarta hästar. De, som sutto på dem, sågo ut som apor, med ansigtet och bröstet vända åt hästarnes länder och svansar, samt med nacken och ryggen åt deras halsar och hufvuden; tygiarne hängde om halsarne på ryltarne. Dessa ryttare ropade nu högt på någre andre, som redo på hvita hästar och hvilka förde tygiarne med begge sina händer; härunder drogo de så småningom, med sina halsar, hästarne baklänges ifrån striden. Med detsamma sänkte sig tvenne englar ned ifrån himmelen; de kommo till mig och sade: ”Hvad ser du?” Jag berättade då att jag såg ett nog löjligt rytteri och frågade
