Sida 131
lofsjungandet från deras innerligaste fröjder och från sjelfva himla-sällheterna.
*
Sjuttonde Synen.
En dag visade sig en engel för mig. Han kom från öster och blåste med basun mot norr, vester och
söder. Engelen var klädd i en iladdrande drägt och
omgjordad med ett skärp, som strålade af salirer och
lågande rubiner. Med utsträckta vingar sänkte han sig
så småningom mot jorden; och så snart hans fotter vidrört den, gick han några steg framåt, såg och nalkades mig. Jag var i andanom på en kulle, belägen i söder. ”Jag har hört ljudet af din basun,» sade jag till engelen, »och sett dig nedstiga från höjden; i hvilken afsigt har delta skett?» — Engelen svarade: --Jag är sänd att på denna kulle sammankalla de vise af den kristna verlden och fråga dem 0111 deras tanke angående den . himmelska glädjen och eviga lycksaligheten. Orsaken till min sändning är, att åtskillige innevånare af eder verld, hvilka nyligen konnnit till oss, påstå, det ingen menniska linnes på jorden, som har någon idé om den
salighet, vi njuta i himmelen. Jag har blifvit tillsagd att nedstiga till denna andarnes verld, dit menniskorna komma straxt efter döden, för att samla de visaste män och af dem inhämta, 0111 de kristnes okunnighet i afseende på det tillkommande lifvet är så stor, som det berättas. Vänta litet, och du skall få se åtskilliga hopar af vise anlända: Herren skall bereda ett samlingsställe för dem.»
Jag väntade, och si! efter en half timma anlände tvenne hopar nordanifrån, tvenne östanfrån och tvenne
