Sida 121
Fjortonde Synen.
Det finnes trenne olika slags kärlek, af hvilka livar och en menniska blifvit fran skapelsen formad, nemligen: 1:o) Kärlek lill nästan, hvilket ock är en kärlek att göra nyttiga ting. Denna kärlek är andelig. 2:o) Verlds-kärleken, hvilken också är en kärleks-åtrå att råda öfver egodelar. Denna kärlek är naturlig. 3:o) Egenkärleken, hvilken också är en kärlek att halva befäl öfver andra. Denna kärlek är kroppslig. Menniskan är en rättskaffens menniska, i samma mån, som kärleken till nästan, eller kärleken att göra nyttor, utgör liksöm hufvudet, och verldskärleken, eller kärleken att besitta egodelar, bildar bröstet och buken, samt egenkärleken, eller kärleken att befalla, utgör fotterna och foiabladen. Om deremot verldskärleken utgör hufvudet, sa är menniskan icke menniska på annat sätt, än som en krokig eller puckelryggig; och om egenkärleken utgör hufvudet, så är hon icke som en menniska, som star pa fotterna, utan såsom den, der går på sina flata händer, med liuf-vudet nedåt och fotterna uppåt. Enär kärleken att åstadkomma nytta för sina medmenniskor uigör hufvudet, och de andra två kärleksböjelserna, i sin ordning, utgöra kroppen och fotterna, — sa synes en salunda bildad menniska uti himmelen med ett engla-ansigte, om-gifven kring hufvudet af en vacker regnbåge; men om kärleken till verlden eller egodelar utgör hufvudet, så synes en sådan, sedd ifrån himmelen, med ett blekt an-sigte liksom på ett lik, och omgifven kring hufvudet^af en gul ring; om åter egenkärleken, eller lustan att rada och befalla öfver andra, utgör hufvudet, sa synes menniskan, från himmelen sedd, hafva ett mörkgrått ansigte
