Sida 124
förnuftets sanningar. Deraf kommer att sjelfva atheisterne, hvilka utaf egenkärleken uppblåsas öfver sitt rykte, likväl ega en skarpsinnighet och förnuftsklarhet, som vida öfvergår många andras. Dessa företräden ega de likväl endast när de äro i sin förstånds-tanke, men alldeles icke när de beherrskas och ledas af sin vilja och dennas kärleksböjelser.
Vidare yppade engelen äfven orsaken hvarföre en menniska är sammansatt af trenne kärleksböjelser, nemligen utaf kärleken till nyttor, verlds-kärleken och egenkärleken. Det är nemligen af den anledningen, att menniskan må kunna tänka af Gud, faslän det alldeles ser ut, som hon tänkte af sig sjelf. Han lillade slutligen, att det öfversta uti en menniskas andesinne är vändt uppåt, till Gud; det medlersta deruli utåt, till verlden, samt det nedersta deruti nedåt, till kroppen; och emedan det sistnämnda är uti en rigtning nedåt, så tänker menniskan till alla delar såsom af sig sjelf, ehuru hon i sjelfva verket gör det af Gud.
*
Femtonde Synen.
En dag syntes mig ett präktigt tempel i qvadrat-form, hvars tak liknade en krona, ofvantill böjdt som en båge, och rundt omkring upphöjdt; dess väggar be-stodo af idel fönster utaf kristall-glas, porten af samma substans som perlor. Emot vester stod en predikstol, på hvilken åt höger Ordet låg upplåtet, och omkring det-samm hvilade en sfer af ljus, hvars glans kringhvärfde och upplyste hela predikstolen; midt uti templet var ett kor, framför hvilket hängde en förlåt, men som nu
