Sida 67
Fjerde Synen.
En morgon, sedan jag vaknat, var jag i andanom och såg tvenne englar nedsliga ifrån himmeleu, den ena ifrån söder, den andra ifrån öster. H var och en af dem saft i en vagn, dragen af två hvita hästar. Den från söder kommande engelens vagn syntes vara af silfver, och den från öster nedstigande engelens af guld. Tyg-larne, hvilka de höllo i händerna, liknade morgonrodna-den lill färg och glans. Sådane syntes de mig på af-siånd. När de kommo mig närmare, så jag dem ej mer sittande i vagnar, utan endast i deras englaskepnad, som är den menskliga. Engelen från öster bar en drägt af purpur, och den från söder en hyacinth-färgad klädning. Så snart de varseblefvo hvarandra under himmelen, skyndade de att kasta sig uti hvarandras armar. Jag erfor, att de på jorden lefvat uti den innerligaste vänskap, och att den ene nu vore i den östra himmelen, der englar-ne, genom Herren, lefva i kärleken, och den andre i den södra, der de, genom Herren, lefva i vishet.
Efter ett kort samtal om himmelens under och hemlighet, komma de på den frågan: om himmelens väsende egentligen bestode i kärlek eller vishet. De öfver-ensstämde båda deri, att den ena härledde sig ifrån den andra, men kunde ej blifva ense om deras ursprung. Den engel, som var i visheten, frågade hvad kärlek vore, och fick till svar: »Kärleken kommer från Herran, så-
som andelig sol; den är värman och villkoret för eng-larnes och nienniskornas lif. Alla följder af denna kärlek blifva böjelser, af hvilka sedan föreställningar och tankar uppkomma. Visheten är således till sitt ursprung kärlek, och tanken är lill sitt ursprung en följd af kärleken. Man kan genom erfarenheten bevisa, att tanken
* Not. Ver. Christ.
