Andeskådaren Svedenborg

de båda till honom, frågande om han vore sjuk, ”Nej, långt derifrån”, svarade han, ”jag har endast haft ett lifligt samtal med några af mina himmelska vänner, som lofvat mig en skyndsam resa till Stockholm. Emellertid är jag alldeles genomvåt af svett, och som jag redan fört alla mina saker om bord, får jag bedja er, min käre värd, att låna mig en skjorta.” Sedan han erhållit denna, inslumrade han och sof godt hela natten. Då han följande morgonen nedkom till fartyget, yttrade kapten Dixon bekymmer deröfver, att Svedenborg medtagit så litet reskost, och fruktade, att den han sjelf hade om bord, icke skulle räcka till. ”Har ingen fara, käre kapten,” svarade Svedenborg, ”ty i dag åtta dagar till, kl. 2 eftermiddagen, äro vi, med Guds hjelp, framme och ankra, väibehållne, vid Stockholms brygga.” Såväl Dixon som hans sjöfolk afhörde med ett tviflande löje denna förutsägelse, som föreföll dem något orimlig; men de fingo dock snart erfara, att den till alla delar slog in, ända till klockslaget.

Det berättas, att tvenne andra sjökaptener, Harrison och Browell, likaledes gjort flera lyckliga resor i Svedenborgs sällskap, samt att de gerna önskade att hafva honom till passagerare, till och med gratis, emedan de då alltid hade den ypperligaste vind.

2) Den andra verkliga förutsägelse, som Svedenborg gjort och som äfven slog in, var följande. År 1768 företog Svedenborg en af sina vanliga sjöresor till England; han var då 80 år gammal. Hans hemmavarande vänner yttrade sin oro deröfver, att han, som en gammal man, utsatte sig för sådana besvär och faror. Han tröstade dem då, sägande: ”Vi återse visserligen hvarandra ännu en gång, och detta så mycket mera, som jag måste göra en dylik resa till, och dör visst icke förr, än jag utgifvit min bok om den sanna kristna religionen.” Detta allt inträffade också, såsom läsaren af det föregående redan känner.