Andeskådaren Svedenborg

befallte mig att helsa eder aflidne broder, då jag råkade honom; detta har nu skett och jag har punktligt utfört Eders Maj:ts befallning. Till bevis härpå har er bror gifvit mig förtroende om följande händelse: ”Eders Maj:t tog, vid sin hitresa, afsked af denne sin broder på Charlottenburg, den och den dagen samt den och den timmen på eftermiddagen. Men då Ed. Maj:t en stund derpå händelsevis återkom i det långa galleriet af nämnde slott, mötte ni åter er bror, som då tog Eders Maj:t vid handen och förde er till en fönsternisch, hvarest ingen kunde höra det högst förtroliga samtalet. . . . . Hvad prinsen då sade, känner jag.” Härvid hviskade han helt sakta några ord i drottningens öra, hvarunder drottningen började blekna. . . . . ”Beträffande vidare det bref,” fortfor han, ”som er bror lofvat skrifva, så ligger det verkligen påbörjadt uti hans skrifpulpet; men hans inträffade sjukdom och straxt derpå följande död hindrade honom från att afsluta detsamma.” Betagen af förvåning och fasa, började drottningen genast derefter att blifva illamående.

Drottningen har väl aldrig berättat hvad det var, som Svedenborg tillhviskat henne, men uti ett större sällskap, bestående af medlemmar af Vetenskaps-akademien i Berlin, betygade hon heligt, att det var alldeles samma ord, som hennes salig bror sagt henne vid afskedet, och hvilka voro af den ömtåliga beskaffenhet, att han omöjligen under sin lefnad för någon menniska kunnat upptäcka desamma.

Beträffande innehållet, såväl af brefvet, som det hafda samtalet, har man velat gissa, att det rörde revolutionära planer, med hvilka man vet att Lovisa Ulrika jemt umgicks; äfven skulle, uti fragmentet af samma bref, af brodren antydts henne att afstå ifrån de påtänkta anstiftningarne, hvarigenom hon annars lätt kunde bringa sig uti olycka och förderf. Det påstås att flere af de mäktigare aristokraterne, som anade att något ondt låg