Andeskådaren Svedenborg

vilja om denna högst förvånande händelse, hvars verklighet är satt utom allt tvifvel, anföra ett bref ifrån den störste af det förra århundradets filosofer, ifrån sjelfva — Kant, till en af dennes vänner. Säkert skall läsaren med nöje läsa hvad denne snillrike man, som visst icke kan räknas till de lättrognes antal, tänkte om denna händelse, hvilken på sin tid väckte ett så oerhördt uppseende. Vi citera nu brefvet:

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

”Följande händelse synes mig innefatta ett det kraftigaste bevis, (nemligen för Svedenborgs andeskåderi) och förtager verkligen hvarje tvifvel. Mot slutet af September år 1756, anlände Svedenborg, en söndagseftermiddag kl. 4, ifrån London till Göteborg. Hr William Castel (efter andra direktör Sahlgren) emottag Svedenborg vid landstigningsbryggan och beledsagade honom genast hem till sig, hvarest han tillställt en liten fest, till hvilken han inbjudit omkring 14 personer, alla vänner till andeskådaren. Till en början syntes det lilla sällskapets medlemmar alla glade och upprymde; men helt plötsligen förstummades Svedenborg; på hans uttrycksfulla ansigte syntes tydliga spår af djup bedröfvelse. Klockan var nu 6 på eftermiddagen. Svedenborg gick derpå ut, men återkom, efter en kort stund, högst förfärad och bestört. Då man nu närmade sig till honom, för att få veta anledningen härtill, berättade han, att en häftig eldsvåda hade utbrutit i Stockholm, i trakten af Mariæ kyrka och att densamma utbredde sig högst förhärjande. Emellertid förblef Svedenborg alltjemt högst orolig, och gick tidt och ofia ut ur rummet. Bland annat berättade han, att en af hans vänners hus, hvilkens namn han äfven nämnde, redan låg i aska och att hans eget sväfvade i den allra största fara. Då han, vid pass kl. 8 på qvällen, ånyo gått ut och en kort stund derefter återkom, steg han hastigt in i rummet och utropade,