Romaner 5. Flickan i Stadsgården

134

BAK NEN.

räddning. Borde han ej derför ställa hämden till honom, låta honom pröfva, döma och straffa? Den gudsfruktan, som i fosterföräldrarnes hus hägnat hans barndom, talade ännu med oförsvagad stämma i hans öra om de himmelska sanningar religionen innehåller. I ett fjortonårigt öra ljuda dessa sanningar sällan förgäfves. Det är först när man blir äldre, blir verldsman och »förståndig», som man vanligtvis ler åt dem, likson! man i minnet ler åt barnkammarens sagor.

Under tiden hade folk samlat sig, som fallet vanligtvis är äfven vid mindre märkvärdiga händelser än så. Somliga stodo och sågo på de nedfallna, krossade stenarne och på murbruksbaljan, hvars innehåll öfverhöljt gatan; andra omgåfvo Adolf och mönstrade hans öfversmetade kläder, nyfikna att få veta, huru det gått till, om han blifvit skadad o. s. v., alla samt och synnerligen förklarande, att om gossen fått stenarne eller murbruksbaljan på sitt hufvud, hade han aldrig mer skådat Guds dag. Äfven på murarställningen höjdes röster, tvistande med hvarandra om roten och upphofvet till olyckan. Adolf igenkände basrösten på den förfärlige, som svor och regerade bland kamraterna deruppe, bedyrande vid himmel och afgrund, att så väl tegelstenarne som baljan fallit ner af sig sjelfva.

Några polisbetjenter trängde sig i detsamma genom folkhopen och skådade upp mot ställningen.

»Är det inte Storken?» frågade den ene af dem.

»Jo, min själ,» svarade den andre; »ah, då ha vi honom!»

»Hör du, Stork,» ropade den förre; »var så artig och stig ner från ställningen!»

»Och rappa dig se'n,» tillade den senare; »vi ha varma serveter åt dig.»

Kungl, polisens tjensteandar äro alltid skämtsamma och humoristiska, att börja med.

»Polisen, polisen!» skallade det både från gatan och ställningen.

»Hvad ska jag nere och göra?» frågade muraren med halfva örat, i det han såg ner i gatan med en trotsande blick.

»Kors, kom ner du bara, så får du väl se,» svarade den ene polisbetjenten.