Romaner 5. Flickan i Stadsgården

138

IiAENEN.

För alla dessa rop om hvarandra förblef Adolfs öra lika döft; men blicken — blicken!

»Gud ske lof! Gud ske lof!» hördes nu qvinnan triumferande ropa.

»Han är nere!»

»Nere är han!»

»Hurra!»

»Hurra!» skränade den böljande massan, sä att det genljöd i gränderna.

»Lalla! Lalla!» ropade Adolf till, sträckande sin ena arm in i kaleschen emot barnet.

»Lalla! Lalla!» svarade barnet, vändande sina ögon mot Adolf; »gossen, gossen!» tillade hon derefter, mysande pä munnen, liksom ät en gammal bekant.

Adolf behöfde icke höra hennes röst, han såg de stora himmelsblå ögonen.

»Grip honom! Bort med honom!» hördes polis-betjenternas befallande röster.

»Slå honom inte!» hördes qvinnan bedja; »se, så blodig han är förut!»

»Bind honom! Bastanta tag!»

»Nej, nej! Inte så hårdt! Slå honom inte ... inte .. .»

Det vildaste tumult uppstod nu bland massan. Slag, jemmerrop och svordomar rasade om hvarandra med dånet af en rytande orkan. Adolf rycktes i trängseln långt ifrån vagnen och fördes med ett späns lätthet af den våldsamma folkhvirfveln ett långt stycke uppåt samma gata.

När han ändtligen fått fotfäste på en plats, der ingen trängsel mera var, gaf han sig likväl ingen ro för att hemta andan, utan rusade tillbaka, på nytt kastande sig in i hvirf-veln, som då slingrade sig åt motsatt håll, med riktning åt staden. Han sprang förbi murarställningen, såg mycket menniskor, men inga hästar och ännu mindre någon kalesch. I'an rusade vidare efter den hojtande folkhopen, som stormade långt framför honom; men ingen vagn kunde han upptäcka, ingen vagn som liknade den han sökte. Alla, lian sprang fatt, frågade han, om de sett någon kalesch med en liten englaskön flicka uti; men ingen svarade honom. Alla talade blott om muraren, som klättrat ner från takrännan utför väggen till ett fyravåningshus och som nu var arresterad för det han någon dag i samma vecka rusat in i en hökarbod på Söder och slagit bodens egare samt,