Sida 137
7. Vår hjelte är författare och söker sig en förläggare, men finner i stället något helt annat
VA Ii HJELTE ÄE FÖRFATTARE.
137
och trängseln var naturligtvis värst deromkring. Vid sidan af den förnäme herrn i kaleschen satt ett ungt, skönt frun-! timmer med blekt och förskräckt ansigte, men baklänges en äldre fru med ett barn i sitt knä, hvilket var inveckladt i en stor sjal, som dolde allt utom det lilla ansigtet.
Adolf trängdes, i detsamma han vände sig om, emot kaleschen, så att han måste fatta tag i densamma med händerna för att ej klämma bröstet mot vagnsdörren. Sålunda placerad, fick han hela den åkande familjen i så nära ögon-sigte som möjligt.
»Nej, men se på murarn!» ropade högt en röst bland massan; »sådan galgfågel! Se, hur han hasar sig ner utför rännan . . . tänk om rännan går sönder!»
Adolf hörde ej detta rop, fast det höjdes helt närä honom.
»Jaså, du kommer ändå ner, din bof!» ropade en af polisbetjenterna; »tyckte du mer om den här vägen än den andra?. . . Hvar och en har sitt tycke.»
»Akta dig, Anders lilla! . . . Tyng inte för mycket på rännan!» förnams ånyo den stackars hustruns stämma; »det går nog bra, bara du är försigtig... Gud hjelpe honom!»
Icke heller denna kända röst fann väg till Adolfs öron. Alla hans sinnens förmögenheter hade samlat sig i den blick, hvarmed han betraktade den äldre frun, som satt baklänges i vagnen, eller, rättare sagdt, barnet, som satt på hennes knä.
»Förb— mig, kommer han icke lyckligt ner på gatan!» ropade en.
»Han är värre än Fourreaux, värre än_alla voltigörer jag sett!» ropade en annan.
»Gör det efter!»
»Akta dig, Anders! Akta dig . . . min stackars gubbe! . . . Inte så fort, inte så fort!»
»Det var en best att klättra!»
»Som en gast utför en skeppsmast!»
»Som en katt utför ett träd!»
»Nu är du nära gatan, Anders ... jag står här, jag. . . jag ska ta emot dig, jag!. . . Gud i himmelen, rännan brister! ...»
»Är det en menniska och inte en ekorre, så har han f-n i sig!»
Källa: Project Runeberg ·
