Sida 136
7. Vår hjelte är författare och söker sig en förläggare, men finner i stället något helt annat
136
BAK NEN.
Derefter fattade muraren tag i plåtkanten och svingade sig upp på taket. Men den götiska byggnadsstilen lägger inga hustak som duger till promenader, och det tak, hvaröfver muraren nu låg framlutad, hållande sig fast med händerna i taktegeln, var så spetsigt och så tvärt sluttande, att han med största möda förmådde fasthålla sin tunga kropp dervid. Det närmaste hustaket syntes deremot något plattare och beqvämare, hvarför också muraren sökte uppnå det. Under dessa bemödanden, hvilka i början kröntes med framgång, aflägsnade han sig alltmer från ställningen. Han var nära att hinna det andra taket och den frihet, för hvars skull han vågat en så äfventyrlig färd, då några skröpliga taktegel lossnade under hans händer. Han förlorade fästet och rakade utför.
Ett gällt skrik från folkmassan dernere genomträngde luften, hvarpå följde en graflik tystnad. De af folket, som förskräckelsen icke beröfvat synens sinne för ögonblicket, sågo upp och funno muraren hängande vid en stor takränna, som löpte ner till gatan.
»Hjelp honom 1 För Guds skull, rädda honom!» afbröts tystnaden af en qvinnas jemrande röst; »rädda, rädda honom! A' ni menniskor, ni?... Nej, vilddjur ä' nil... Hjelp honom! Det är min man, min man!»
Adolf, ehuru knuffad fram och tillbaka i trängseln, hade icke förlorat sin dödsfiende ur sigte; och när han nu såg honom hängande mellan himmel och jord, färdig att i hvarje ögonblick nedstörta i djupet och förgås, läste han deruti Guds dom och rättvisa, tänkande derjemte med glädje och tacksamhet på sin egen befrielse från en varelse, som syntes hafva för afsigt att förfölja honom i döden.
Men då han hörde den arma qvinnans skrik, hvars röst han så väl igenkände, glömde han, att det var en fiende, som hängde på den svigtande rännan, och började, liksom hon, ropa på hjelp och räddning.
»Hvad skriker du efter, pojke?» ropade en karlröst nära honom; »klättra upp på muren och hjelp honom bäst du vill, men skrik inte örhinnorna af menniskor!»
Adolf vände ansigtet åt den sida, hvarifrån rösten hördes, och mötte de vreda blickarne från en till utseendet förnäm herre, som satt i en öppen kalesch, bakpå hvilken stod en betjent med silfverband kring den lackerade hatten. Vagnen, hindrad af folkskarorna, kunde ej komma ur stället,
Källa: Project Runeberg ·
