Sida 141
7. Vår hjelte är författare och söker sig en förläggare, men finner i stället något helt annat
VA Ii HJELTE ÄE FÖRFATTARE.
141
till råga på brottet, äfven öfverfallit och slagit stadsvakten, som infunnit sig för att gripa honom.
Men hvad frågade han numera efter muraren och det onda, denne velat och ännu ville honom? Hvad frågade han efter tegelstenarne och murbruksbaljan, som varit nära att petrificera honom till lik?
»Ack, hvad jag var för ett nöt,» ropade han för sig sjelf, »som trodde att hon var död, att hon kunde dö! . . . Kan väl en engel dö?. . . Men att jag skulle få se henne, höra henne tala och se hennes ögon ... hennes ögon!... Herre min Gud, hvad jag varit lycklig, hvad jag haft roligt i dag!»
Han välsignade muraren, som velat döda honom; han välsignade den hvassnäsige bokbindaren, som dödat hans författareära, ty utom dessa båda skulle han ju icke hafva råkat henne! Och »Den förskräcklige» — »Den förskräcklige», som gjort honom så många bekymmer, så många drömfulla dagar och sömnlösa nätter, hade ju i första rummet varit orsaken till hans lycka, hans sällhet!
Han hade velat kasta »Den förskräcklige» i Clara sjö; nu ville han trycka honom till sina läppar. Men — men hvar var då »Den förskräcklige»? Han hade honom ej mer i sina händer. Han letade, vände ut och in på sina fickor. »Den förskräcklige» var borta, försvunnen. Han erinrade sig, att han hade haft manuskriptet i sin hand, när han stod vid kaleschen, vid charen, hvari engeln satt. Men sedan visste han ingenting om dess öde; men lian visste ju icke heller till sig sjelf.
Länge sprang han fram och tillbaka på Drottninggatan, dock icke för att leta rätt på sin förlorade roman. Man letar ej efter det förskräckliga, när man är bevingad af det himmelska.
Slutligen begaf han sig uttröttad på hemvägen och kom derunder att passera öfver Clara kyrkogård.
Han stannade framför Lallas förmenta graf och såg de blommor, han planterat på densamma. Hvad hade hans blommor der att göra? Hvad anginge väl honom denna lilla graf?
Han böjde sig ned för att upprycka sina blommor. Men han dröjde, hans hand drog sig hastigt derifrån. Han saknade förmåga att taga sin gåfva tillbaka.
Källa: Project Runeberg ·
