Sida 155
8. Trumpetsignaler och sabelhugg
TRUMPETS TGNALER OCH SABELHUGG.
155
»För mig sedan hem till mina föräldrar,» bad Hök med mattare röst; »unna mig åtminstone att dö i deras armar!»
Efter en stund bortburos de blesserade från fältet, dock icke hem till sina anhöriga, utan till det i en aflägsen trakt af Stockholm belägna Garnisonssjukhuset. Förmodligen hafva de högvise förlagt Garnisonssjukhuset på en från kasernerna så aflägsen plats, på det att de patienter, som ditföras, skola hinna dö under den långa transporten och derigenom icke behöfva falla läkarkonsten och de storståtliga sjuksalarne till last och tunga. Någon annan rimligare orsak ha vi åtminstone icke kunnat upptäcka.
Undersökning 0111 denna olyckshändelse hölls naturligtvis af krigsrätten, hvarvid upplystes och styrktes, att hvarken trumslagaren eller trumpetaren ute på fältet gifvit signal till det skott, hvaraf olyckan timade, samt att signalen vid batteriet, som vållat den, föranledts af trumpetblåsning af någon annan person å Ladugårdsgärdet. Men hvem denne »någon annan» varit, derom kunde för tillfället ingen upplysning vinnas, och målet fick dervid bero.
Men ungefär på samma timme, som Hök och hans olyckskamrat bortburos från Ladugårdsgärdet, smög sig derifrån ut på annan väg, genom tullbommen vid Fredrikshof, en karl af reslig växt, men klädd som en hamnbuse. Han hade mössan djupt neddragen öfver öronen och höll båda armarne tätt intill bröstet, liksom hade han något gömdt i barmen, hvilket han fruktade skulle upptäckas af nyfikna ögon.
Det blef således ej på källaren Äpplet å Ladugårdslandet de tre vännerna råkades. Vid Höks sjuksäng å Garnisonssjukhuset på Kungsholmen stodo Pauli och Axner, lefvande bilder af en tröstlös sorg. Midt på golfvet var ett bord uppslaget, hvaromkring läkare och kirurger sysslade.
»Jag kunde inte komma till Äpplet,» sade Hök småleende; »det regnade hvarken stenar eller gamla käringar . . . men jag glömde att taga kanonkulor med i beräkningen . . . Axner, min trofaste vän, du har alltid rätt. . . den gamla trillan var bättre än den nya schäsen.»
Axner lade sin hand på vännens kalla, fuktiga panna, men hade icke styrka att yttra något.
Källa: Project Runeberg ·
