Sida 342
21. Furstinnan
342
LA UK A.
»Förliden höst stod bröllopet i Helsingfors. . . brudgummen måste ledas fram i brudstolen, och när akten var slut, leddes han derifrån till sjuksängen, hvilken han sedan dess aldrig lemnat. . . ensam slumrade bruden i brudkammaren ... Ensam? Ack nej!... Millioner behag och njutningar slumrade med henne ...»
Axner gick till det öppna fönstret för att fritt få andas ut; men om också en dylik luft som Petersburgs medgifvit några fria utandningar, hvilket icke gerna är troligt, skulle likväl den unge läkarens bemödanden varit fåfänga. Hvad han nu inom några minuters förlopp fått sig meddeladt, var icke af den beskaffenheten, att det med några andetag kunde absorberas.
»Ack, hur förändradt förefaller mig ej allt härinne!» började ånyo Pauli, under fortfarande berusning; »lejon-hufvudena på tapetbården vid taket löpa omkring för mina ögon, liksom en ring af dansande englar. . . Ack, der kärlek är, der är äfven Gud, säger ett ryskt ordspråk . . . hvilken stor sanning ligger ej deruti! . . . Men hur är det fatt med dig, Adolf?» frågade han, närmande sig sin vän, »du ser så upprörd ut. . . har gudabilden förtrollat äfven dig?. . . Akta dig, min vän!. . . Jag skulle förbanna min egen skugga, om den vågade se upp till samma stjerna som jag utvalt till min för tid och evighet!»
Axner vände sig om och bjöd till att le. Hundra gånger hade han sitt hjertas hemlighet på läpparna, men om han också ej fruktade för att förlora sin vän, så tillät honom ej hans hederskänsla att yppa en honom anförtrodd hemlighet, hvars röjande dessutom pä något sätt kunde skada furstinnans anseende.
»Du såg, hur hon rodnade mot mig,» sade Pauli; »den qvinna, som rodnar vid en mans blick, kan icke vara kall för denne man . . . hon älskar mig, jag är säker derpä . . . Axner, min bror, min ungdomsvän, du förde lyckan, förde himmelen till min boning!»
Pauli gick ej, han dansade på golfvet. Gipsbysterna på byrån och marmorvaserna på spegelbordet nickade och gungade vid hvarje steg atleten tog. Slutligen nedryckte han från väggen tvänne floretter, af hvilka han räckte den ena åt Axner, som nästan medvetslös tog emot den.
»En garde!» ropade fäktmästaren; »det var inte i går jag sist handterade floretten, ty mina forna älsklingsnöjen
Källa: Project Runeberg ·
