Sida 344
21. Furstinnan
344
LAUltA.
inte upp med floretten från golfvet! ... Du måste smaka på min nya stöt från låg qvart!»
Axner hade alls ingen lust att göra bekantskap med Paulis nya stöt. Hvarje ord denne yttrat hade redan träffat hans hjerta, och på dessa ord satt ingen skyddande knapp af stoppadt marokin.
I detsamma öppnades kabinettsdörren, och jätten Stork visade sig på tröskeln. Han var klädd i en lång blå röck med försilfrade knappar uti, och i handen bar han en lackerad hatt, försedd med sin svarta kokard, såsom det en civil ofrälse herres betjent egnade och anstod. Stork kunde nu icke vara äldre än fyrtiofem år och befann sig således ännu i sin kraftfullaste ålder.
»Ah, är det du, min gosse!» ropade Pauli emot honom, »hvad har du för godt att säga?»
»Jag ville bara fråga, om doktorn har någonting att befalla,» yttrade Stork med blicken på sin husbonde; »jag trodde, att doktorn snart skulle bege sig ut i staden.»
»Ja,1 inte dröjer jag länge hemma,» sade Axner, i det han, synnerligt glad öfver sin tjenares mellankomst, bortlade floretten.
»När tänker doktorn fara ut?»
»Om en timme.»
»Och doktorn for till sjukhusen . . . det står illa till der. . . inte förstår jag något af den rotvälska, som talas här, men det vet jag, att i natt ha två tusen dött på sjukhusen.»
»Gif sjukhusen fan, du, din sötunge!» ropade Pauli, »och kom hit, så får jag känna på dina armar ... så framt du inte har stoppning i rocken, så är det de värsta ramar jag någonsin sett.»
Som Stork icke gjorde någon min af att hörsamma tillsägelsen, så gick Pauli till honom och undersökte hans armar med en sakkännedom, värdig professorn i gymnastik.
»Förbanna mig, har du icke armar så tjocka som mina ben!» yttrade Pauli förvånad.
»Hvad skulle icke då herrn säga, om han finge se mina läggar,» genmälde Stork småleende; »professorn är bara van att se ryssar, han ... de ä' ju bara tättingar allesammans.»
Källa: Project Runeberg ·
