Sida 347
21. Furstinnan
fulistinjtan.
347
»Derina dröm förenar hans öde med mitt. . . utan mig hade han för längese'n varit vansinnig. . . jag är lika nödvändig för hans förnuft som luften för hans lungor.»
»Kanske, när allt kommer omkring, sä är det denna dröm du har att tacka för att vidundret numera icke längre stämplar mot dig?»
»Nej, det tror jag inte . . . hustruns död hade förkrossat honom, och han begräter ännu i dag sitt uppförande mot henne .. . hämden var för alltid slocknad i hans själ. . . men han tillhör en af dessa okufliga naturer, hvilka känna sig förödmjukade af de tjenster, som bevisas dem af sådana personer, mot hvilka de fordom hyst ovilja eller hat. . . derför tror jag, att han icke skulle följa mig så enträget och tjena mig så troget, om han ej ansåge sitt timliga och eviga väl helt och hållet beroende af'mitt lif... Så länge jag lefver, ser han sig endast sväfva mellan himmel och afgrund, men i samma stund jag doge, skulle han anse sig förlorad, fördömd. Han tjenar mig lika mycket af sjelfvisk beräkning som af kärlek . . . men jag är djupt rörd af hans tillgifvenhet och uppmärksamhet mot min person, och derför skall jag aldrig öfvergifva honom, så länge jag lefver.»
Pauli spratt häftigt till och lyssnade.'
»Ack, min Gud!» ropade han; »hon kommer tillbaka från promenaden ... jag hör hennes vagn!»
Derpå störtade han fram till fönstret, som ännu stod öppet.
Axner drog sig derifrån och stannade midt på golfvet, så att han icke kunde ses från gatan. Han hörde bullret af den tunga furstliga vagnen och såg Pauli buga sig ända ner till fönsterpanelningen, men han såg honom också strax derefter sjunka ned på taburetten vid fönstret, betäckande ansigtet med händerna.
»Pauli, hvad kommer åt dig?» frågade Axner, oroligt närmande sig honom.
»Var det en helvetets synvilla!» ropade denne, vändande sitt bleka ansigte mot doktorn; »jag helsade på henne, men hon besvarade ej min helsning! . . . Hon såg mig, men hennes blick uttryckte köld, ja, förakt! . . . Djeflar, viljen I leka med mig!»
»Stackars min broder!» sade Axner, i det han lade sin hand på Paulis skuldra och lutade sig öfver honom; »en blick gaf dig lifvet... en blick ger dig döden . . . kanske ' var denna blick ditt olycksöde.»
Källa: Project Runeberg ·
