Sida 359
21. Furstinnan
fulistinjtan.
359
såg en svartklädd Ling herre, mycket lik honom sjelf, men som ena ögonblicket for med handen i kudevangen för att få den i tillbörlig ordning, och det andra tummade sitt ansigte, liksom ville han på detta sätt påtvinga anletsdragen det lugn, som syntes fjerran från dem; än stod han uti ett orangeri af de skönaste krukväxter, men hvars tropiska temperatur öfverhöljde hans panna med svettdroppar och hans kinder med lågor; än ljödo hans steg mot ett marmorgolf, och han kände sig frysa mellan marmorväggar, liksom hade han blifvit inknuffad i Urusofska slägtens familjegraf. Genom huru många rum han och hans ledsagare gått, det visste han icke, men slutligen stannade den senare framför en hög, hvit dörr, öfverhöljd af förgylda ornament, och knackade sakta på den.
Dörren öppnades inifrån, hvarvid ett paradisiskt doft af blommor och ambra fläktade emot den nykomne, och en bildskön cirkassiska, som visade sig innanför tröskeln, gaf läkaren ett tecken med handen att träda in.
I detsamma Axner inträdde såg han sista fliken af cirkassiskans fantastiska röck fladdra i en tapetdörr och försvinna derigenom, och läkaren är nu allena, lik riddaren i sagans trollslott.
Rummets väggar, hvarinom Axner befinner sig på en matta, som tyckes gunga under hans fötter, äro öfverdragna med mörkgrönt sammet, hvarpå förgylda rosetter tätt vid hvarandra skimra mot sommaraftonens ljus, som strömmar in genom höga, götiska fönster och banar sig'väg dels genom tunga, uppfästa sidengardiner med stora vidhängande tofsar af äkta guldtråd, dels ock mellan sällsynta, lefvande rosenbuskar, uppspirande ur alabastervaser af bländande glans. Den furstliga boudoirens möbler äro i förhållande till tapetseringen. Der höjer sig framför divanens höga ejderkuddar, med grönt siden och påsydda guldblommor, det ofantliga marmorbordet, hvars skifva är ett utvaldt helt stycke ur Carraras outtömliga klyftor; der utefter väggen prunkar den engelska flygeln, belagd med perlemor och guld, en kolossal, lysande verld af slumrande toner, hvilkas hvita och svarta elfenbensläppar liksom synas bedja om lifvet och uppståndelsen af konstnärens och mästarens hand; der nära invid reser sig på sin fina fot, men med höghvälfdt tonfullt bröst, den gyllene pedalharpan — hvad göra väl nu dessa tvänne musikens stillatigande heroer? Säkert mötas deras tankar i
Källa: Project Runeberg ·
