Sida 360
21. Furstinnan
360
LAUltA.
ohörbara harmonier, när de icke till menniskans uppbyggelse få tala, sjunga och svärma med hvarandra; — der midt emot vid andra väggen ser man ett med de grannaste sammetsband prunkande mindre bokskåp af ebenholts af sällsynt konstruktion, med upphöjdt figurarbete på bågarne, röjande mästarens hand, samt med slipade glasrutor; der på den smala väggen mellan fönstren fängslas uppmärksamheten af en fruntimmerschiffonier, värdig en kejsarinnas boudoir, på hvars massiva, förgylda silfverskifva den glänsande korsriddaren sporrar sin häst, med tiden, ett romerskt ur, till sin vapensköld; skådar man upp mot taket, känner man sig nära att upplyftas af kupidonerna, d^m mästarens pensel trollat fram deruppe, under det han låtit Venus i sin hand hålla den väldiga kristallkronan, som vintertiden upplyser boudoiren, men nu hänger gagnlös, en bud af den skimrande, förgängliga glädje, kärlekens gudinna strör öfver jorden. Med ett ord, allt röjer furstlig prakt och furstliga skatter, konstnärlig uppfinning och smak.
Främlingens uppmärksamhet, som flyttar sig från det ena till det andra föremålet, icke vetande, på hvilket den förnämligast bör hvila, stores oupphörligt af en källas sorlande ljud, ty på hvar sin sida om kaminen, i och för sig sjelf ett arkitektoniskt mästerstycke, sitta tvänne vid väggen fästa sfinxer, hvilkas guldläppar kasta skimrande vattenstrålar ner i små fontäner af blå kristall, fylda med blommor och sällsynta mossor.
Axner betraktade de myriader perlor, hvilka, störtande ner i kristallfontänen, hoppade upp, föllo ner igen samt slutligen försvunno, för att lemna rum åt andra med samma bana och slut. Flan såg i dem skapelsens myriader, hvilka, liksom perlorna, nerkastade på jordens tummelplats, några ögonblick sträfva att uppehålla sitt skimrande lif, tills de hastigt försvinna i jorden, dock utan att alltid, lika perlorna i fontänen, få dö på en bädd af rosor.
Den unge mannen blef i en hast ^underlig till mods, och det föreföll honom som om hans ben stelnade, under det att allt hans blod drog sig upp till hjertat; han tyckte sig omfläktad af ett skärt moln, som förvirrade hans sinnen, och han kände att en gudom var nära. Långsamt höjde han sina blickar från fontänen, perlornas blå kristall-graf och såg — att hans känsla icke bedragit honom. Med handen hvilande på marmorskifvan stod trollslottets
Källa: Project Runeberg ·
